01. Paniksyndrom

Ångest

2016-01-12 22:00 #0 av: mary8012

Jag står inte ut längre. Jag har levt med ångest i många år, men nu känns det att jag håller på att bli tokig o tappa kontrollen helt.

 Man känner sig så liten och så ensam. Ser ingen hur dåligt jag mår.

 Det måste ju synas i mitt ansikte, på hela mig. Har googlat runt och kollat om det finns fler som känner som jag. Men jag vet inte, jag kanske håller på att bli galen.

Jag har PTSD, ångest,Desnos, depression. Ångesten tar verkligen över mitt liv, just nu fungerar jag inte ens i vardagen. Vet inte hur många gånger jag har åkt in till akuten och trott att jag har fel på mitt hjärta. Nu strax innan jul o några dagar efter har jag nog vart in minst 4ggr, det var oxå att jag hade fruktansvärda smärtor i ryggen och bröstryggen. Fick utskrivet en massa mediciner, och det tyckte att jag hade så högt blodtryck så det blev medicinering för det oxå. För nån vecka sen var jag till vårdcentralen och fick träffa en läkare, han va jättebra. Han plockade bort en massa mediciner o sa åt mig att jag skulle gå till en kiropraktor. Det har jag börjat gjort och han sa åt mig att jag hade väldiga låsningar i ryggen, Han knäckte ut ryggen och visade mig övning som jag ska göra, Han sa även att jag kunde få ännu ondare i ryggen osv, Och ja det har jag haft, fruktansvärda smärtor.

Och det gör att min ångest blir ännu värre. 

Oj jag ser hur mycket jag har skrivit och jag hoppas att nån orkar läsa detta.

Det som är mest jobbigt är att jag tror att jag är allvarligt sjuk, största skräcken är det som har med hjärtat att göra. Sen kommer hjärnan, stroke osv. Har det ständigt i tankarna, det går inte att fokusera på nåt annat. När det har lugnat ned sig lite, o jag försöker slappna av, så har jag hjärtklappning och då börjar allting om igen. Det tar aldrig slut, en ond cirkel. Jag vill leva och må bra. Men denna ständiga skräck äter bokstavligen talat upp mig. Det är så himla svårt att beskriva känslorna och skräcken i ord. Jag är livrädd rent ut sagt. 

Har ätit antidepressiva sen jag var 20. hade uppehåll mellan mina graviditeter. Jag minns inte va det första antitabletterna hette. Sen hade jag venlafaxin/efexor, men de var rena rävgiftet. Sen nu senast åt jag sertralin. Men jag slutade med dom för ca 2-3 månader sedan, kände att jag inte behövde dom längre, och jag vill inte vara beroende av mediciner för att må bra. Har börjat med KBT. Så det känns som om jag försöker med allt men ångesten kommer ikapp mig. Har även ätit lugnande så som oxasand, stesolid, men de är ju beroendeframkallande, så min psykolog trappade ner dom. Så de enda jag har att ta till är atarax, o de hjälper ingenting. Till natten har jag stilnoct, annars kan jag inte sova, men de är ju oxå beroendeframkallande. Vilket långt inlägg det blev. Men jag känner att jag måste få detta ur mig. För detta snurrar i mitt huvud nästan 24h om dygnet känns det som. Jag sover ju bara om jag tar medicin. Vaknar med hjärtklappning och panik varje dag den senaste månaden.

Finns det nån härute som känner som jag?? eller är jag helt ensam om att ha det såhär??

Kram

Anmäl
2016-01-13 16:41 #1 av: Tuulikki

Jag tycker det är jättebra att du går i KBT och har en dialog med psykiatrin! Jag tycker också att det är jättebra att du skriver här så du får prata av dig. Tyvärr har jag inget bra svar på ditt inlägg.

Jag lider med dig att du känner sådan oro, men jag tror att det är något man kan få bukt med i KBTn. Du har kommit långt som har sökt hjälp och tagit steget till en fungerande vardag!Blomma

↠ Just keep swimming ↠ 

Anmäl
2016-01-15 19:30 #2 av: Maria

Du skriver att du slutat med Sertralin sedan 2-3 månader för att du inte vill vara beroende av medicin men det kan ju vara så att du faktiskt behöver medicinera i kombination med KBT för att komma ur det stora gropen så att säga...

/Maria

 

Anmäl
2016-01-30 15:59 #3 av: Gordon84

Be om att få testa Cymbalta, den har evidensstyrka 1 på GAD, om du åt Venlafaxin så måste du upp i minst 225mg för att den ska bita på ångest. Jag äter 30mg Cymbalta vilket är en väldigt låg dos men den har effekt på mig, inte haft ångest sedan Augusti. Många äter mellan 60-90mg av den så jag kan höja om ångesten skulle komma tillbaka.

Anmäl
2016-01-30 23:19 #4 av: [josten]

Hej kbt är jätte bra med rätt person. Nått som funkar för mig är ut å springa å ta ut mig ordentligt. Lika dant å ta mig för något som får mig på andra tankar. Måla om väggarna här hemma el slipa köksbordet å lacka det. Saker där du måste använda kroppen å knoppen hjälper väldigt mkt. Å gärna försöka ha fullt upp hela dan. Skriv ner kvällen innan vad du ska göra hela nästa dag å gör så flera dagar. Det hjälper ! Kram på dig

Anmäl
2016-02-16 00:13 #5 av: Loollo

Förstår hur du känner. Jag börjar själv tro att jag börjar bli galen av denna ångest. Kan inte ens förstå att det är ångest jag har. Tror att hjärtat ska stanna hela tiden fast det tydligen inte är nått fel på det. Min sambo säger bara ta det lugnt det är bara ångest. Jag klarar inte att höra att det bara är ångest. Den tar över mig och hela mitt liv nu. Blir aggressiv eftersom jag blir så rädd. Hjärtklappning, svårt att andas, svettningar, ryck i kroppen, svartnar för ögonen. Känns som jag ska dö. Har ringt ambulans en gång då föll jag bara ihop sen var allt mest en dimma tills ambulans personalen kom. Jag kände hur hjärtat dunkade snabbare och snabbare det enda jag tänkte var att jag inte hinner ringa min familj. Dom kollade mitt hjärta och sa att inget var fel och att jag fått en kraftig panikattack. Det tog flera timmar innan jag lugnade ner mig. Är livrädd att detta ska hända igen så brutalt som det var då. Nu känns det mer som konstiga slag i hjärtat som att det klappar till högt och fort en gång sen känns det som det ska stanna jag bli svettig och jätte rädd men inget händer jag får bara ont i bröstet och huvudvärk.
All kärlek till er där ute med ångest. Mitt inlägg hjälper er inte så mycket men måste bara skriva av mig. Man känner sig så ensam. Kraaam❤

Anmäl
2016-02-27 15:00 #6 av: Johannafh

Hej.
Känner med er många här i det ni skriver o berättar.
Mår själv skit rent utsagt och tkr inte det verkar normalt alls. Rädslan och allt annat som kommer i mängder över en. Jag har också gott på antidepressiva länge - dock en sort jag inte mådde bra av. Och nu efter många om och men har jag fått hjälp och förstår mer. Jag tappade ut medicinen men fick tio ggr om efter nån månad. Jag har läst mycket om mediciner och är rädd för att ta, man läser för mkt ibland!
Men där är också så många som lever i att må dåligt och väjer att inte ta medicin för man är rädd för att bli sämre eller beroende eller att man ska få stämpeln - jag är sjuk. Men det är inte okej att gå runt o må dåligt. Det är inget vi ska acceptera!
Jag funderar på starta medicin igen med kontakt med psykolog och läkare för få slut på detta en gång för alla. Testa sig fram, funkar medicin, funkar det inte. Att hitta något som får oss att må bra!!
Det är ingen skam att ta mediciner så många som gör mot alla möjliga saker idag. Och funkar det inte så slutar man, byter, kämpar sig vidare.

Hoppas de lugnar sig för dig. Men också för er andra!

Anmäl
2016-02-28 20:09 #7 av: dreewz

Hallå!
Jag har panikångest och fick det för snart 5 år sedan. Jag har bara suttit instängd och inte våga röra mig ut för jag mår så pass dåligt men ännu värre omkring folk. Har vart i kontakt med Vuxenpsyk för att prata med någon och jag tyckte inte att det var till någon vidare hjälp samt att läkaren och dom på psyk vela ju såklart att jag skulle medicinera mig själv på anti-depressiva tabletter och ångestdämpande tabletter. Men jag sa till dom att jag inte vill bli bättre på tabletter för jag vill inte att mitt mående ska vara ett beroende utav tabletter utan jag vill att jag ska kunna må bra med mig själv utan några tabletter som det var innan jag fick panikångest. Nu idag så pluggar jag till Anläggningsmaskinförare och har gjort det i snart 7 månader, från 06:30-16:00  sitter jag i ett klassrum varannan vecka med ca 15st personer, inga problem alls. Tidigare ca ett halvår innan jag hoppade på denna utbildning så var jag så envis och vrång att ingenting skulle funka och att jag aldrig skulle komma ur denna tragiska bubbla men jag tog mig an ångesten och begav mig ut och pressa mig själv mot sådana saker som trissar igång min ångest så jag på något vis kunde lära mig att kontra  den så att den försvinner. Och som sagt så har jag ingen form av problem idag i vardagen fast jag fortfarande har panikångest. Visst den är där,  men inte alls lika intensiv som förr då jag har lärt mig att leva med den och kan hantera den. Så till alla er där ute som har panikångest och känner igen sig i det jag har skrivit - Ingenting är omöjligt, det kommer bli bättre om man bara har viljan och envisheten till att vilja bli bättre. :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.