00. Allmänt om ångest

Svårt att berätta - jobbet

2016-01-07 22:36 #0 av: RedPandaTails

Hejsan,
är de någon mer som känner att de är svårt att berätta om eran ångest på jobbet?
De händer ibland att dom påpekar att jag jobbar långsamt t.ex. Å då säger jag saker som att jag är trött istället.
Men att de i själva värket är för att inte stressa upp mig som jag jobbar långsamnt.
Berätta ni sanningen? Varför/varför inte?
Hur reagerar era arbetskamrater?

Anmäl
2016-01-19 14:06 #1 av: nypisnina

Nä, jag har fått gömma min ångest, på mitt jobb kan man inte vara för "lipig" om man säger, det är så man blir sedd om man skulle berätta att man har psykiska besvär och inte klarar av att jobba som man ska.
Folk vill gärna inte ta i psykiska besvär på mitt jobb, om det inte är något som drabbar en pga något som hänt, att bara ha ångest och fobier är svårt för mig att berätta för någon.
Jag har nämnt att jag blir stressad (har gått in i väggen, det är något som alla på jobbet vet vad det är och de är rädda om mig) och att jag får ont i magen vid stress.
Även att jag får ta en lugnande tablett ibland, men mer än så har jag inte berättat.

De arbetskamrater som jag försökt lyfta locket till blir illa till mods märker jag. Andra arbetskamrater som står mig närmre (2 stycken) förstår och den ena visade sig också ha problem, så det är nog vanligare än vad man tror att folk döljer att de mår dåligt.

På mitt gamla jobb hade jag berättat, på mitt nuvarande är det lite svårare med känslor..

Anmäl
2016-01-30 23:24 #2 av: [josten]

Man ska inte skämmas! Är man sjuk så är man !

Anmäl
2016-03-02 03:13 #3 av: [Ambrosia]

Om du inte kan berätta om dina rätta känslor på jobbet, så kanske det inte är rätt jobb för dig. Om man inte kan berätta när man mår dåligt är nåt fel. Då är chefen dum i huvudet. Då behöver man söka nytt jobb så man hittar en ödmjuk chef. Eller starta eget, så man blir sin egen chef. Vad drömmer du om att jobba med? Trivs du på dit jobb? Skriv ner allt som är skit med jobbet och ändra på det. Det är ditt liv, ingen annans. Du bestämmer. Lycka till. Kram från Lisa

Anmäl
2016-03-05 21:42 #4 av: Lonaa

I vuxen ålder har jag i princip alltid berättat, även om det kanske inte varit första dagen. När jag väl tog beslutet om att vara öppen med mina problem - i skolan, på jobbet och på fritiden - så blev det mycket enklare.

Tidigare kom jag med alla möjliga bortförklaringar och undanflykter om det var något jag inte klarade och det fanns nog de som trodde att jag var lat, skolkade och rent allmänt inte gick att lita på att jag verkligen skulle dyka upp eftersom jag blev "magsjuk", fick "influensa" och så vidare stup i kvarten.
När jag väl berättade så var de flesta väldigt förstående och nästan alla hade antingen liknande problem själva eller en nära anhörig/vän som mådde dåligt.
Det är rätt skrämmande, så otroligt många som mår dåligt (vad är det egentligen i samhället som är fel??) - och fortfarande är det "fult"!

Skolan gick ju att pussla med lite hit och dit, det var bara jag själv som drabbades om jag inte var där (jag hade 40 % frånvaro i gymnasiet och på Komvux men fick ut mina betyg).

På jobbet var mina arbetskamrater toppen, vi kunde byta diverse arbetsuppgifter om det var något jag fick ångest av. Det hjälpte förmodligen att det var en väldigt "ostrikt" miljö där de flesta själva mer eller mindre bestämde över sina arbetstider och arbetets upplägg.

För mig hjälpte det mycket att jag kunde komma ett par timmar senare en morgon om jag mådde dåligt - eller att helt hoppa över en dag och arbeta in den på helgen. Det funkar ju dock inte på alla arbetsplatser och de på lönekontoret hade förmodligen fått krupp om de vetat om det men det var ok med min chef och jag gjorde mina timmar.
Min chef, mina arbetskamrater och jag hade en oskriven regel att de kunde lita på att om det var något jag inte fixade så skulle jag säga till i tid, innan allt var totalt kaos. Jag tenderar till att skjuta på saker och ting som är jobbiga men i så fall så fick jag säga till att "det här fixar jag inte".

Och det fåtal som inte fattar och inte ens försöker fatta - ja, de lär förr eller senare trilla ner i ett djupt hål av oempatisk gegga...

Jag jobbade för övrigt med medicinsk forskning på universitetet.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.