Annons:
Etikettanhöriga
Läst 1651 ggr
[Grädd]
2015-11-10 16:13

Hur orkar jag?

Min sambo har självskadebeteende och självmordstankar. Jag är med honom hela tiden för att stötta och även att jag är orolig för vad han kan göra om jag inte är där. Detta tär otroligt på mig, vi jobbar ihop så vi ses ett par gånger under dagen, äter lunch ihop och är sedan bara hemma tillsammans efter jobbet så det är 24/7.Jag känner mig otroligt låst och isolerad och vet inte hur jag ska hantera det. Han tänker inte bli inlagd så den utvägen finns inte utan allt ansvar ligger just nu på mig.

Annons:
[rutt]
2015-11-10 16:41
#1

Hur hamnade du i en så beroende sits? Varför tar du på dig så mycket ansvar?

Zadeira
2015-11-10 18:14
#2

Det är inte din skyldighet att ansvara för honom och vad han gör och inte gör. Jag förstår mycket väl din oro och ängslan över vad han kan göra, men du behöver även tänka på dig själv och vad du mår bra av. För mig låter det som en direkt risk för att kväva förhållandet att ni har det som ni har det.

Krasst så ligger faktiskt INGET ansvar på dig alls. Du skriver att allt ansvar ligger på dig, men faktum är att allt ansvar ligger på honom själv. Han är en vuxen människa (tolkar jag det som eftersom du skrev att ni jobbar) och det är upp till honom själv att söka hjälp utifrån för sitt mående. Du skriver att han inte vill bli inlagd, men hur har han det med kontakter inom psykiatrin? Har han psykiater, psykolog eller liknande? Får han någon hjälp där? Man behöver inte läggas in pga självskadebeteende och självmordstankar, men kan få hjälp med sådant även om man fortsätter jobba och bo hemma om det är just inläggning som han inte vill.

Jag har varit i omvänd sits från dig, dvs jag var den i förhållandet som hade självskadebeteende, självmordstankar, psykiska besvär av olika slag. Vad som blev vändpunkten för mig för att jag skulle be om hjälp var just att min pojkvän satte ner foten och sa till mig att "jag orkar inte och kan inte ta hand om dig. Jag är gärna där och stöttar dig och hjälper dig, men inte dygnet runt och inte ensam. Du behöver hjälp av någon som kan hjälpa dig, som inte bara hela tiden är med dig för att förhindra ett beteende. Du behöver hjälp med att bryta ett beteende oavsett om du är ensam eller med mig. Jag vägrar bli nån form av ersättning för din självskada…  "

Man kan stötta utan att vara där dygnet runt. Man kan stötta utan att själv överge sina intressen, vänner, hobby, liv för att "skydda" personen från att vara ensam. Det är inte att hjälpa på lång sikt om du dygnet runt är där för honom och inte kan lämna honom ensam. Du kan vara där genom att ex ha telefonen på så att han kan ringa dig, även om du är iväg med en kompis eller liknande. Du kan stötta genom att följa med till psykologen om han behöver det. Du kan stötta genom att ge honom själv det ansvar han har. Det han behöver är att lära sig hantera att även vara ensam, trots att dessa tankarna och känslorna kommer.

Jag vet inte om det är någon form av gemensamt beslut att ni alltid ska vara tillsammans, att du alltid ska finnas där och "skydda" honom från att göra saker eller tänka tankar. Oavsett så är det inte hälsosamt. Jag förstår att din tanke är god, men det är inte rätt lösning. Det är inte att hjälpa på lång sikt. Det är inte att skydda honom. Det du gör är snarare för att skydda dig själv och istället ta hans eget ansvar ifrån honom…

gunillapower
2015-12-27 20:11
#3

Tycker du ska ta kontakt med psykiatrin för egen del. För att få ventilera, få stöttning och tips. Min sambo har haft hjälp av att få prata med mågon mär jag haft mina "neråt" perioder.

[josten]
2015-12-27 23:20
#4

Du kan inte ta på dig allt ansvar ! Det kommer inte funka i längden. Du måste tänka på dig själv med glöm ej det

[Tuulikki]
2015-12-31 09:14
#5

Min sambo satt "suicide-watch" i nästan 1 år. Han var rädd att något skulle hända så fort han lämnade mig, om än för en kort stund. Det funkar inte att ha det så! Han blev ju helt isolerad.

Till sist släpade han mig till psykiatrin och sa till dem "GÖR NÅT! HJÄLP HENNE NU!". De hade inte tagit mig på så stort allvar för jag var inte så utåtagerande + att jag dolde saker mycket bra, men när jag sov så lite att jag blev psykotisk började det hända grejer.

Men ja, man måste ta steget till hjälp. Ibland behöver man en jätteknuff (eller två..eller tre…)

Upp till toppen
Annons: