Annons:
Etikettanhöriga
Läst 2685 ggr
Anonym
Anonym
2015-11-10 09:10

Min syster

Det inlägget skriver jag framförallt för att jag måste skriva av mig. Jag har en lillasyster som jag älskar väldigt mycket, men som mår väldigt dåligt och ofta får mig att må dåligt. Hur det hela började för henne vet jag inte riktigt, men hur som helst har det hela gått i en ond spiral. Just ny lider hon av depression, panikångest, självmordstankar och ett visst självskadebeteende. Hon går till en psykolog åtminstone en gång i veckan och till skolans kurator varje måndag.

Det är så himla frustrerande att inte kunna hjälpa henne och att inte ha en aning om hur det blev som det blev. Vi är en lycklig familj där alla älskar varandra, hon har många kompisar, är skitduktig i skolan, har aldrig varit mobbad, heller aldrig varit utsatt för något traumatiskt. Samtidigt är det ju uppenbarligen något som knäcker henne. 

Jag vet att hon ställer höga krav på sig själv, det gör jag också. På ytan har hon ett bra självförtroende, men egentligen är det kasst.  Detta gör att hon ofta blir väldigt offensiv. Det finns ingen som kan såra mig så mycket som hon kan, ibland finns det inga gränser för hur elak hon kan vara. Jag vet ju att det beror på att hon mår så pass dåligt själv, men ibland vet jag inte hur jag ska orka. Jag är själv bara 17 år (hon är 14) och inte en ovanligt stark människa.  Samtidigt är hon ju inte alls alltid elak utan för det mesta är hon jätte snäll och omtänksam. 

Igår kväll hade hon bråkat med mamma (som hade blivit ledsen och gått ut),  hon fick dåligt samvete och började gråta. Efter ett tag började det gå över till en panikångestattack och jag skyndade mig in till henne och lyckades bryta den. Vi satte oss ner och pratade, hon berättade då att hon skurit sig själv några gånger den senaste veckan. Det gjorde så himla ont att få reda på det, även om jag blev glad över att hon anförtrodde sig åt mig.  Hon sa att hon var i princip säker på att det aldrig skulle hända igen. 

Jag vet inte hur jag ska göra, jag känner mig så liten. Det känns så otroligt jobbigt att inte veta hur jag ska få henne att må bra. Jag vet att hon behöver mig, jag vet att jag ofta är den enda som kan trösta henne och den enda hon vill prata med. Jag försöker verkligen att finnas där för henne, men uppenbarligen hjälper inte det tillräckligt. Vad fasiken kan man göra?!

Förlåt för ett rörigt inlägg, men var helt enkelt tvungen att ösa ur mig lite.

Annons:
Sommarek
2015-11-10 09:47
#1

Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att du inte är skyldig till något. Vid ångest och depression har man ofta en skev bild av världen och har svårt att se den på samma sett som "friska" har. Många som lever med personer med dessa problem tar lätt på sig skulden och känner att de borde kunna göra mer, men det kan man inte, lika lite som man kan hela någon som har en fysisk sjukdom. Min Bättre Hälft kände sig ofta uppgiven när det var som värst och som att det handlade om att inte vara bra nog, men så är det inte.  ;)

Ångest och depression kräver professionell hjälp - det "enda" du kan göra är det du redan gör: finnas till hands, visa att du älskar henne, lyssna. Blir hon elak har du dock rätt att säga ifrån; såvida det inte handlar om ren psykos har man ändå själv ett visst ansvar för hur man agerar. Tänk bara på att undvika sådant som "varför kan du inte bara  vara glad" och andra plattityder; det är som att fråga någon med brutet ben varför de inte bara kan läka och börja gå.

Och tänk på  - det är helt okej att inte orka!

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

sarakaka
2015-11-11 12:04
#2

Ös på bara, det är det sidan är till för! <3

Jag har varit i liknande situationer och kan föreställa mig hur du har det. Hoppas det hjälper att höra att det finns andra som är eller har varit i din situation.

Det låter som att du hjälper din syster på ett väldigt bra och konstruktivt sätt! Jag håller med #1 om att du har all rätt i världen att säga ifrån när hon är elak.

Vid psykiska sjukdomar kan både en medfödd sårbarhet samt miljön och uppväxten påverka. Att man inte bara väljer ett alternativ är för att det finns de som upplever trauma som klarar sig jättebra för de har inte sårbarheten med sig i ryggsäcken och det finns de som fått en fantastisk uppväxt men som ändå mår dåligt. Det handlar om en medfödd sårbarhet samt nuvarande sårbarheter så som en kemisk obalans som ger depression och så vidare. Det jag menar är att det behöver inte vara något ni har gjort eller något som har hänt, hon kanske bara är född sårbar och inte vet hur man hanterar sårbarheten på ett konstruktivt sätt.

Jag är ingen läkare, men i mina öron låter det som att hon skulle behöva DBT (jag går själv DBT). Kanske finns det någon inom barn- och ungdomspsykiatrin som har  kunskaper inom DBT som hon kan träffa?

Anonym
Anonym
2015-11-11 20:22
#3

#1 & #2 Tack! <3

Jag försöker att alltid säga ifrån och visa att jag blir arg och ledsen. Men ibland (särskilt när hon är extra dålig/stressad/irriterad) blir det så tröttsamt att alltid gå till konflikt. Är ofta lättare att bra ta det än att gå upp i strid med henne.

[Grodhopp]
2015-11-26 00:37
#4

Du skulle förutom de tips du fått här kunna kolla upp någon form av anhörigstöd, vet inte hur det funkar med annat än alkoholproblematik men det kunde nog vara skönt gör dig då detta påverkar dig mycket i en känslig ålder. Vi gick i ett gruppsamtal med en närstående som mådde dåligt och det var skönt för familjen. Du har ett stort hjärta och vill hjälpa, vilket det verkligen låter som du gör. Jag har stått på bägge sidor, själv varit den som mår dåligt och även den som står bredvid. Det är jätteviktigt att du kommer ihåg att ta hand om DIG också! Gör saker du gillar, ha en egen fredad zon. Då kommer du hantera allt detta lite lättare och vara starkare när det är jobbigt.

Anonym
Anonym
2015-11-27 09:35
#5

#4 Min syster var iväg med mamma och pappa 8 gånger på något som BUP anordnade vet jag. De har även pratat själva med  psykologen som min syster går till. Jag känner mig dock lite bortglömd.

Tack! <3 Jag har suttit mig ner och pratat med en nära vän som jag litar fullständigt på och som själv har gått igenom väldigt mycket (anorexia bl.a.), det kändes väldigt bra! Skönt att få prata med någon oberoende. Är ju ofta som min syster berättar saker för mig som jag inte vill säga till exempelvis mamma eftersom hon mår så dåligt över det.  

En sak som jag tycker är stressande är att hon började skära sig själv efter att hon började gå till psykologen, känns som det borde bli tvärtom.  Dessutom är det väldigt jobbigt när man frågor hur hennes dag har varit och svarat blir "Jodå det var bra. Jag satt en timme på toaletten och grät, men det gör jag ofta." Jag vet inte vad jag ska göra då! Oftast frågar jag bara om hon vill ha en kram.

Upp till toppen
Annons: