2015-09-13 14:29 #0 av: LiindaH

Min kropp sa ifrån för första gången på riktigt för ca 5 år sedan!

Åh jäklar anamma vilken sjujäklar resa det varit sedan dess!

Jag & Ångest har kämpat oss genom tunga nätter, tidiga mornar eller varför inte en e.m..

Jag LIDER av ångest. Jag lät Ångesten styra mitt liv.

Jag var för svag, jag hade ingen ork. Åh det är inte direkt något jag sätter i min merit lista på saker jag gjort.

Det har vart en jäkla resa, in åh ut från sluten vård, allt från en 3

-

4 dagar ända upp till 4 månader. Nu har jag inte bara Ångest. Utan Borderline.

Men Ångesten är den jag fått kämpa mest över. Åh än idag. Så sitter den som en fastklistrad liten ettrig snigel. Den släpper inte.

Men jag har lärt mig göra saker även om den inte vill.

Jag har lärt mig att inte lyssna alldeles för mycket på den.

Ångesten är inte mitt liv. Jag är mitt liv. Det är jag som bestämmer, det är jag som avgör när jag vill och inte vill.

Det tog mig nästan 4 år att komma till den insikten. Men det är tack vare en suverän dbt terapuet & fantastiska vänner.

Idag kan jag få kraftiga panikångest attacker.

Det är bland det läskigaste som finns. Jag tappar mig själv.

Men jag har just nu fantastiskt stöd runt om mig. Ett stöd som inte lämnar mig en sekund ensam när Paniken kommer. Mina panikattacker brukar hålla i sig 40

-

60 min. Åh efter en sådan är jag HELT slut.

Men, jag ska allt övervinna denna Panik också! Jag ska erövra detta!

Det är jag som ska stå stark med flaggan i topp & bevisa att det går.

Det går bara man hittar sin egen insikt. Jag kommer kämpa, kämpa både för mig själv och dom i min närhet. Hej då Ångest!