Annons:
Etikettakut-stöd
Läst 3905 ggr
Enilorac_90
9/5/15, 12:15 AM

Tappat hoppet om mitt liv

Hej

Jag är jävligt less, rent ut sagt på alla mediciner jag stoppat i mig genom åren och att behöva gång på gång ta till hjälp- mediciner för att jag inte klarar av någonting , jag är en fighter, annars hade jag nog inte levt idag med tanke på hur fruktansvärt psykiskt och fysiskt dåligt jag har mått de närmsta 10 åren av mitt liv. Jag är rätt ung, 25 år men har redan flera djupa depressioner, panikångest och utbrändhet i bagaget + att jag nu håller på att gå in i väggen igen pga ett hemskt jobb jag haft i sommar för att jag behöver pengar, man har inget val liksom. Jag vill iallafall låta mig försöka att hålla mig helt nykter ett tag och se hur det går, innan jag tar till ytterligare hjälpmedel , vill snarare sluta med mediciner, tar redan både levaxin för sköldkörteln, venlafaxin 150 mig ( som jag vill sluta med men det innebär att jag måste sjukskriva mig i 2 månader pga att utsättningssymptomen är förjävliga, och det har jag inte råd med) och sömnmedel.

Vet heller inte hur jag ska klara mig utan att dricka på helgerna, alkoholens rus är det enda som får mig att må bra och att njuta av livet, man blir både upphetsad, glad, skön i kroppen och livet leker. Utan alkoholen är det så tungt och mörkt och jag kämpar varje dag med att ens överleva, är nära till gråt och ofta orkar jag inte ens gråta pga att jag är så psykiskt och fysiskt utmattad. Jag har gått i terapi fram och tillbaka sedan 15 års ålder, men aldrig känt att det riktigt hjälpt mig, hela tiden trott det är mig det är fel på men tänk om jag bara haft extrem otur? :( Jag avslutade min terapi på psykiatrin för ca 2 månader sedan och efter det har det bara stupat rakt neråt , enligt min psykolog berättade hon att dem inte kan göra mera, det handlar om att jag ska ha viljan och försöka klara mig på egen hand, och det är dags nu tyckte hon, jag får gång på gång "töntiga övningar" om att meditera, göra saker jag mår bra av för att tvångstankarna och ångesten ska försvinna men det går ju fan inte, det är vetenskapligt bevisat att VI ÄR DET VI TÄNKER och att meditation och träning har positiv verkan likväl som att bryta ältandet innan det blir en negativ spiral, men om man inte kan då? om det kommer tillbaka så fort man står stilla eller är ensam , de mörka tankarna finns alltid med mig vad jag än gör, hur mycket jag än vill bort från mitt ältande, min ångest och mina problem så kommer det 10 slag hårdare om jag försöker skjuta bort dem. Fått lära mig att man inte ska fly från det, att man ska infinna sig i smärtan och acceptera, acceptera sig själv, sina tankar, alla varför, andra människor etc… men det är jävligt lätt att säga så, men om man inte kan komma bort ifrån det då, om man är så pass vilsen skör och osäker i sig själv att det inte går, om tankarna slukar en levande och förvirringen, skulden och skammen tar över hela ens liv, VAD GÖR MAN DÅ?

Förlåt för att jag bara kastar ut massor av dynga nu, men jag känner mig bara totalt uppgiven nu och vet inte vart jag ska vända mig , känner mig bara totalt misslyckad som människa och är inte redo att vara 25 år rent mentalt , inombords känner jag mig som en vilsen liten flicka som bara önskar om att få känna sig levande och glad någon gång, när ska jag nånsin kunna bli självständig och kunna ta hand om mig själv, när ska jag kunna känna självrespekt och att inse att jag är värd livet, att älskas och att må bra. när ska jag veta vad jag vill jobba med, vem jag är, vad jag har för värderingar och att nånsin kunna ha förmågan att älska mig själv samt andra människor, när ska jag få tummen ur att flytta hemifrån , skaffa volvo , hus, familj etc? Känns som jag bara står och trampar vatten och vet inte om jag blir mest påverkad av samhällets moral om allt jag borde ha gjort i livet och hur det borde vara eller om jag mest mår dåligt över att jag aldrig vet vad jag vill och behöver i mitt liv, bara ältar och får ångest över allting så det händer ingenting istället.
Det enda jag vet nu är att jag är så otroligt trött och sjuk på att alltid vara trött och sjuk. Att aldrig kunna ha bra relation varken till mig själv eller andra pga att jag är som jag är…jag har varit kontakt med sjukvården i flera års tid , gjort utredningar, gått i terapier, fått mediciner etc…dem kan ej göra mer för mig, enligt dem är det dags att jag tar hand om mig själv och använder mig av läxorna jag fått av psykologerna genom året som man måste öva på varje dag för att så småningom komma i fas med sina problem, dock känner jag inte att dem läxorna hjälper mig, dem gör bara att jag försöker tränga bort alla symtom, känslor och tankar och det resulterar i att det kommer som en käftsmäll om jag inte tar tag i det där och då… vet tyvärr inte hur jag ska läkas i detta, är bara sådan jag är tyvärr. Om jag hade råd hade jag gått till en privat klinik för länge sedan.

Om ni har orkat läst enda hit, har ni några tips på vad jag kan göra eller på vad det kan vara för fel på mig så snälla skriv

uppgiven själ

Annons:
Tourette_Mannen
9/5/15, 12:21 AM
#1

Vilka diagnoser har du fått?

Enilorac_90
9/5/15, 12:57 AM
#2

GAD, depression, paniksyndrom med agorafobi, tvångssyndrom präglat av tvångstankar samt personlighetsstörning av blandtyp med fobiska,osjälvständiga och emotionellt instabila drag.

Leramani
9/5/15, 1:18 AM
#3

Vi människor är inte anpassade till dagens märkliga liv med ensamhet, stress och ouppnåeliga mål för livet. (Att bli någon - fast vi alla redan är någon -  att bli känd, rik,  berömd, whatever )

Vi är anpassade till att leva i ett litet sammanhang med få personer runt oss,  som finns där i stort sett hela tiden.  Ett litet sammanhang med små problem och total okunnighet om människorna som lever 10 mil ifrån oss,  eller på andra sidan världen.  Detta innebär att i en sådan här global miljö med negativa nyheter och svåra avgöranden som vi ställs inför hela tiden, blir vi stressade, får panik, med mera.

Det är friskt att reagera på vår livsstil.  Ju mer du försöker skjuta bort tankar,na,  ju mer kommer de tillbaka.  Strunta i tankarna och  tänk på att det som finns i ditt huvud,  dina tankar och din ångest, aldrig kan bli större än du.  De kan inte ta över dig,  för de kommer från dig.  Om du låter dem surra runt,  så börjar de snart förlora sin makt.  De har bara makt över dig,  så länge du är rädd för dem.  Dra ut dem i ljuset så spricker de.

De Lapsus Resurgam

Enilorac_90
9/5/15, 11:14 AM
#4

Tack Leramani <3  jag vet att det är så , men vet inte hur jag ska sluta bli rädd samt tro på mina tankar och min ångest ..

Leramani
9/5/15, 11:59 AM
#5

Rädsla är en naturlig känsla, vi behöver rädsla för att den skyddar oss.  Låt rädslan finnas,  titta på den,  skriv ner på ett papper vad det är du är rädd för. Läs vad du har skrivit. Är det realistiskt?  Att vara modig är inte att sakna rädsla, utan att våga göra saker trots att man är rädd.

De Lapsus Resurgam

Enilorac_90
9/5/15, 12:18 PM
#6

Jo du har helt rätt, men jag är ständigt rädd och tror på mina tankar även om dem inte är realistiska, just där och då tror jag på dem så starkt att jag just då kan få för mig att jag är en hemsk människa på alla sätt som inte är värd att älskas eller att leva , det leder i sin tur till panikkänslor och mental utbrändhet pga min osäkerhet, extremt låga självkänsla samt så höga krav på mig själv i alla sammanhang. Vet vad du menar, men antar att jag är ett hopplöst fall för vården eftersom ingen lyckats få mig att komma till rätsida på mina problem. Men som sagt, jag har gått igenom det mesta och varit nära döden många gånger, så jag antar att jag är stark…

Annons:
Upp till toppen
Annons: