Annons:
Etikettövrigt
Läst 767 ggr
Tokyo
6/2/15, 10:04 PM

Vad är mitt problem?

Jag tycker vissa (egentligen de flesta) sociala situationer är extremt jobbiga. Att prata inför en grupp med människor, även om det bara är 3 personer, är riktigt jobbigt och väldigt utmanande för mig. Redovisningar förekommer ju rätt ofta i skolan, och jag får verkligen sån extrem ångest bara av att tänka på det. När jag sitter i skolan och vet att jag snart ska redovisa något (nästan aldrig inför hela klassen, oftast i små grupper på ca 4 pers) får jag verkligen panik. Börjar svettas, hjärtat slår i 180, skakar av nervositet. När jag väl redovisar darrar ofta rösten, jag hakar upp mig på ord och säger fel. Muntliga redovisningar inför andra är verkligen bland det jobbigaste jag vet, vilket också har gjort att jag får sämre betyg i ämnen som jag annars är riktigt bra på, bland annat svenska, just på grund av den muntliga delen av bedömningen. (Har dock nu fått reda på att jag får ett A i svenska den här terminen, tidigare hade jag ett B eftersom jag hade A i allt förutom den muntliga delen, där jag hade C. Är rätt nöjd över mig själv nu faktiskt).

Min årskurs har sin korridor på övervåningen av skolan, och när man går uppför trapporna till "hallen" (eller vad man ska kalla det) så sitter och står det alltid folk vid fönstren, och jag tycker det är så jobbigt att gå upp där när de tittar på mig. 

När jag är påväg hem brukar det stå folk och vänta på skjuts, och eftersom jag vet att dom kollar på mig glömmer jag av någon anledning hur man går. Blir helt stel och det känns som att jag ser jättedum ut. 

När något pinsamt händer kan jag bokstavligen tänka på det i en vecka efteråt, och "något pinsamt" enligt mig kan t.ex vara att svara fel i klassrummet, även fast jag vet att ingen annan än jag tänker på det. (Tycker med andra ord att allt är pinsamt, även obetydliga saker). Har något väldigt pinsamt hänt däremot, som t.ex när jag spydde på bussen påväg till Norge med hela min klass + en annan klass från samma årskurs, så börjar mitt hjärta slå fort och jag rodnar varje gång jag tänker på det. Det har gått 4 år sen det hände och det är fortfarande så jävla jobbigt.

Hatar att möta folk på gatan, gillar inte ögonkontakt med okända människor.

Är väldigt osäker när jag är bland folk jag inte känner bra, är jag bland mina kompisar kan jag vara lite mer självsäker, men absolut inte annars. En till grej är också att jag har enorm prestationsångest. Jag rider på ridskola, och varje gång jag får kritik och inte gör allt 100% rätt, börjar jag på riktigt gråta lite diskret och känner mig jättedålig. Låter extremt töntig nu, men så är fallet. Känner att jag alltid måste vara bäst i allt.

Finns så mycket mer, skulle kunna skriva en lång lista, men känner att jag har fått ner rätt mycket ändå. Det jag undrar är alltså, vad är det för fel på mig?

Annons:
Skogsraah
6/2/15, 10:14 PM
#1

Jag vill inte diagnostisera någon, men det låter verkligen som social fobi. Du kanske borde träffa en kurator för att spinna vidare på dina problem? För såhär ska du inte behöva ha det. Jag har social fobi och känner igen mig på de flesta punkter.

Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se

[tk1971]
6/2/15, 10:18 PM
#2

Social fobi låter det som.

Tokyo
6/3/15, 6:59 PM
#3

Jo, jag har ju självklart funderat på social fobi, men precis som du säger, #1, så känns det så fel att diagnostisera mig själv. Känns ju lite fel att gå runt och anta att jag har social fobi utan att ha fått det intygat eller hur man ska säga.

Upp till toppen
Annons: