11. Min egen berättelse

Paniksyndrom m.m

2014-12-28 17:39 #0 av: [Jhillhzan]

Det var ett tag sen jag var här inne men känner för att dela med mig utav min historia. Tänk dock på att jag kanske hoppar lite i hur jag skriver, men jag ska försöka hålla så det går att förstå och läsa :) 

Född och uppvuxen med min biologiska mamma och styvpappa. Min biologiska pappa fick jag endast träffa vissa helger och då med sällskap av farmor eller någon annan som mamma kunde lita på, då pappa är alkoholist. Och så även mamma och styvpappan, även om dem inte erkänner det eller fått hjälp med det.

Det hela började på gymnasiet, jag fick dåligt med sömn då det spelades musik och höga röster på kvällar och nätter. Jag var på väg till skolan, åkte buss då det var några mil dit. Har aldrig haft problem i skolan förut, förutom mobbing som jag satte stopp för själv då skolan inte gjorde ett skit. 
Panikångestattacker som fortsatte komma, varje morgon. Till slut sket jag i skolan, jag vågade inte.. Men ingen förstod mig, som det brukar kunna vara i början eller hela livet.

Flyttade hemifrån vid 17 års åldern, till egen bostad, och skaffade min första hund. Det blev min räddning, jag kom ut på nätterna och sov på dagarna. Hamnade hos en behandlingspedagog som varit med mig tills nu. Då chefen på plats bestämde sig för att jag flyttat och tillhör ett närmre ställe. Och det funkar inte alls som jag behöver! Men har fortfarande stöd av gamla pedagogen om det är något..

Pojkvän som var otrogen, gjorde slut och hamnade själv i ett alkoholism stadie. Tog mig ur det själv, för jag erkände det inte för någon. Aldrig! 
Attackerna var många under den här perioden, nu räknar vi på ca 6 år. Men efter att jag fått avliva min hund och skaffat en ny, så träffade jag min nuvarande pojkvän sen 5 år tillbaka. Jag har kommit ut oftare och har en människa i mitt liv som förstår innebörden med panikångest/social+agorafobi. 

Men jag drog mig ur skiten, tack vare hunden som behövde aktivering. Studerade till undersköterska, jag som bara ville läsa psykiatri. Hamnade på praktik inom hemtjänsten och där har jag timanställning idag. Detta är ca 2.5 år sen.

Det här året är nog det värsta hittills. Jag har blivit bekväm i mitt jobb, mina panikattacker har minskat men något stämde inte. Jag som bott ihop med pojkvännen i 5 år flyttade nu till egen lägenhet. Mestadels för jag kände mig isolerad igen, han jobbar ständig natt och jag som gärna vill lyssna på musik eller göra saker inomhus kan ju inte det då han sover till eftermiddagen :/ Så det blev en förändring i hela förhållandet.. 

Men ändå fick jag chansen att skaffa en hund till, jaa tänkte jag. Min tik, 7 år, kommer ju försvinna ur mitt liv och då måste jag ha en som tar med mig ut annars vet jag inte vart jag ska ta vägen..

Sen flyttade det in en gubbe med sina två barn. Jag trivdes med ungarna, dem var så lika mig när jag var liten och ungefär likadan uppväxt. Dem såg upp till mig. Vi klickade direkt. Pappan såg ut som min pappa gjorde, och var som min älskade farbror i psyket. Så det är klart man fastnar lite i den där familjen. Man hade en familj helt plötsligt, undan alkohol!

Men skam den som ger sig. Jag jobbade hela sommaren, ca 95% vilket är mer äön vad både mitt psyke och kropp klarar av. Så hela sommaren har varit snurrig och stressig. Med att försöka få tid till hundarna, pojkvännen, ungarna, mig själv och kaniner som jag skaffat för uppfödning. 
När jag sen fick förlängt schema så tog jag det direkt och då på 62% vilket är precis lagom. Jag märkte att något inte stämmer med den här gubben med ungarna. 
Jag tog avstånd.. Det visade sig vara en psykopat. Han mailade att han tagit kopia på min hårddisk, gått igenom min telefon, surfplatta etc och i hans värld var vi tydligen tillsammans (?!)

Men jag polisanmälde allt, då han lagt ut mig på olika sidor. Nu kom ångesten tillbaka. Jag låste in mig, murade igen alla fönster, tog ut hundarna på nätterna. Sjukskrev mig från jobbet, som han även skickat bilder till min chef. Chefen har varit underbar hela tiden. För bara en kort tid sen kom det fram att han varit inne i min lägenhet och bytt ut min hårddisk mot en av sina krashade.. Dvs att han har tillgång till allt som är mitt, bilder, dokument och lösenord etc.. Så mycket skit som han gjort, orkar jag inte räkna upp..

Jag tog mig hemifrån, men var fortfarande otrygg. 
Efter 2 veckor på rymmen kände jag hur jag sakta fick tillbaka styrkan. Jag kände mig som simba i lejonkungen när han kommer tillbaka för att fightas för sin tron. Då vi bor i ett väldigt litet samhälle (ca 100invånare) så kändes det bara jobbigt att vara hemma. Men nu är jag starkare än någonsin, värsta var att inte veta. Men nu när jag mött honom några gånger och han inte vågar titta på mig ens, så känns det bättre.. 

Jag är starkare då jag har rätten på min sida, jag har tillräckligt med bevis. Jag har inte gjort något fel. Jag lider dock med ungarna som ifrågasätter saker när jag mött dem ute. Men en dag kommer dem att förstå alltihop. 

Men det har satt sina spår. Attackerna har ökat och jag får äta Atarax för att kunna slappna av och sova. Jag vågar jobba igen och bara det gör mitt liv värt att leva. Hundarna får sitt och jag känner mig tryggare. Men har stenkoll på ytterdörren och lyssnar på varenda morr/muff/skall som kommer från hundarna. 

Attacker har jag hela tiden jag är utanför lägenheten. Om jag möter honom har jag inte en chans att hålla emot hundarna, 100kg schäfer är inte att leka med. Tiken är den kloka och som varit med ett tag, hon skulle reagera på min känsla men inte hanen - han skulle dra mot honom av glädje..

Men jag känner mig stark nog att prata om det, även om jag skakar bara jag skriver det här. Det värsta med att jobba med människor är också att dem en gång inte finns med oss längre, och båda mina favoriter har somnat in under tiden jag varit sjukskriven. Varav en har frågat efter mig fick jag höra från dennes anhöriga när jag kom tillbaka. 

Nu skriver jag inget mer :P

Anmäl
2015-01-02 16:22 #1 av: [JeanetteK]

Stor kram till dig. Kramas Oj så starkt av dig att komma igen. Hjärta

Sajtvärdinna på LantdjurHantverk och Återbruk.. 
Medarbetare på Miljonär
Min blogg om livet på Månskensfarmen.

Anmäl
2015-01-03 18:44 #2 av: emmykostet

Blir så inspirerad av din text. Ta hand om dig, kram.

Anmäl
2015-01-10 11:17 #3 av: Tuulikki

KramasBlomma

↠ Just keep swimming ↠ 

Anmäl
2015-01-15 18:47 #4 av: [Jhillhzan]

Tack allihopa! 
Ja, vad gör man inte? Jag vet inte, kanske är det så att man har lättare för att ta sig uppåt, men jag känner ändå att någonstans inom mig finns en glöd att fortsätta kämpa. Inte för min egna skull, utan för att motbevisa andra.. Eller något :/

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.