03. Social Fobi

Social fobi, men social?

2014-12-11 19:49 #0 av: Skogsraah

Hej!

Jag fick idag veta av min psykolog efter månader med undersökningar att jag har social fobi. Detta blev väldigt "chockerande" för mig eftersom att jag ser mig som en väldigt social och relativt utåtriktad person. Jag har åtminstone varit till större delen av mitt liv. Sedan förklarade jag för honom hur jag trodde att en person med social fobi var, (i min värld något som enbart drabbar introverta personer med mindre bra social kompetens t.ex) och han sa att det i första hand handlar om att känna ångest inför främmande människor, känna att man konstant blir granskad och dömd och allmänt känner obehag inför situationer med mycket elelr okänt folk samt undviker dem. - Detta stämmer in på mig. 

Min psykolog är jätteduktig och vi har ju verkligen granskat det här, så jag litar väl på det han säger. Men för mig känns det bara så ologiskt... Med mina vänner är jag oftast den som pratar mest, börjar på nytt samtalsämne om det blir tyst, har humor, skrattar och har oerhört lätt för att dela med mig av mina tankar och känslor. Lyckas jag ta mig över den "obehagliga tröskeln" som att ringa ett samtal, åka och handla eller så kan jag inte annat än vara trevlig i kassan, le, och känner oftast inte ångest när jag väl kommit "så långt" i processen, eller hur jag ska säga. Men det som verkar stämma är som sagt att det är otroligt ångestladdat för mig att bara åka och handla. Ibland nog ångestladdat att gå hundpromenad åt ett annat håll, klarar inte av alls att gå in först i en butik eller restaurang om vi är några stycken, NÅGON måste gå före mig. Ångestladdat blir det även om jag vet att jag måste träffa någon jag inte känner så bra i litet umgänge. Men det löser sig nästan alltid om jag väl hamnat i situationen. Jag har god social kompetens och har fått höra på alla mina arbetsplatser att jag är väldigt trevlig och typ "smart". Men som sagt, dessa problem har kanske kommit de tre-fyra senaste åren bara... Dessutom värt att tillägga så är jag musiker och står relativt ofta på scen. Det fungerar i regel bra, men jag antar att det finns de som "syns" mer där ute, som jag då, trots att de har social fobi. Psykologen vet om allt det här, förstås, men har ändå kommit fram till att jag har social fobi.

Är sjukskriven nu pga ångest och klarade inte alls av att åka till jobbet mot slutet. "Vad ska alla andra tänka, jag passar inte in" och konstanta tankar av att jag blir dömd, varje minut och varje sekund förföljer mig på arbetsplatser och i större grupper, eller där jag helt enkelt inte känner alla eller är nog bekväm.

Den stora frågan jag har är: Finns det fler som jag? Som är sociala, har många vänner, nära som ytliga, men ändå blivit diagnostiserade med social fobi? Tycker att det krockar så mycket det här... Speciellt när det inte jämt varit såhär för mig. Men jag vill lita på att psykologen har rätt. För mig spelar det ingen som HELST roll att jag har social fobi. I min värld känns det bara som att det krockar!


Jag vill liksom inte ens öppna dörren ifall något brev inte går in genom brevinkastet och brevbäraren knackar på. Eller öppna ifall pizzabudet här. Eller svara i telefon om jag inte vet vem som ringer... 

Anmäl
2014-12-11 20:21 #1 av: Snovit79

Kan rekommendera att Du kikar in på Social Fobi i Fokus. 

Då det gäller att vara musiker, så klarar många med social fobi det - just för Du kliver in i en roll. 

Sedan finns det olika grader inom sf. Många kommer inte utanför dörren - kan inte ringa/svara på ett samtal, prata med grannarna osv, medans andra kan sköta arbete, handla, ringa samtal men ha svackor då det är mer svårthanterligt och man får ångest - isolerar sig. Det beror också på hur långt man kommit i KBT och ev. medicinering. 

Då jag mår som bäst kan jag gå till mitt arbete, sitta med i "skvaller", skratta och svara på frågor - men tar sällan intiativ till samtalsämnen t ex. Sämre dagar tar jag mig inte utanför dörren och blir väldigt "paranoid" och analyserar sönder vad folk tror om mig. Ibland känns det som att man är genomskinlig och folk på affären ser ens ångest. Andra ggr skiter man fullständigt i vad dem tycker.

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2014-12-11 20:23 #2 av: Skogsraah

#1 Visste inte att det fanns en sådan sajt!! Ska direkt titta in Glad

Men vad jag kan konstatera så kan jag alltså ha social fobi ändå, trots att jag känner att jag är en social person? Är helt snurrig i huvudet... Men det beror ju på hur man tolkar ordet social...

Anmäl
2014-12-11 20:24 #3 av: OlgaMaria

Känns ju som att diagnosen eventuellt är lite överdriven. För du verkar inte vara otroligt begränsad. Men att ha social fobi har inget att göra med ens sociala förmågor, utan det är en ångest inför mötet med andra människor, att bli granskad av andra.

Jag tycker mer det låter som att du är deprimerad och har ångest inför vissa situationer som gör dig obekväm. Men det känns inte riktigt som social fobi då du klarar att stå på en scen inför andra. Men man kan kanske säga att du har social fobi i vissa situationer. 

För övrigt är jag också precis så som du beskriver i dina sista rader, men jag är ändå en väldigt social person. Jag kan nog tycka att jag har social fobi i vissa situationer, men skulle kännas knäppt och överdrivet om jag fick en sån diagnos. Men det kanske räcker att uppfylla kraven på social fobi i vissa situationer... Funderar

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2014-12-11 20:29 #4 av: Skogsraah

#3 Ja jag vet inte... Som #1 skriver om musiker så låter det rätt logiskt. Att gå in i en annan roll. Jag har till exempel svårare för att prata med folk eller vistas i situationer innan och efter en spelning, än att stå på scenen! Där är jag mycket säkrare än i de sociala sammanhangen innan och efter.  Ifall det nu inte bara är personer jag vistas med som jag känner väl. Men med ljus- och ljudtekniker, arrangörer osv så är det aldrig så.

Det med att jag har ångest inför möten, att bli granskad och ständigt dömd, det lever jag med så fort jag är utanför lägenhetsdörren i princip. Och jag kan inte fara och handla, fara till jobbet eller fara och umgås med vänner om den här ångesten blir väldigt stark. Varav att jag i slutändan inte kunnat sköta mina jobb särskilt bra... Det var det jag kände stämde in väldigt bra för mig och diagnosen, det med att jag inbillar mig att ALLA granskar och dömer mig. Oavsett om det är på min morgonpromenad med hunden eller på Ica.

Men som sagt. När jag väl är trygg i situationen, eller då jag väl kommit fram till kassan på Ica, så kan jag härda ut och vara både trevlig och glad. Särskilt med nära vänner och familjen då, där är det sällan problem.

Anmäl
2014-12-11 20:31 #5 av: [Yllhilda]

Jag kan också känna att det är jobbigt att träffa nytt folk, eller folk överhuvudtaget(med undantag för bästa vännerna). Förut var jag iofs mindre folksskygg än jag är idag, men smårädd var jag nog alltid. Jag hade upp- och ner-gångar där jag först var den modigaste bland modiga, för att sedan hamna i en sits där jag kände mig osäker och dömd - poff, mod borta. Ringer nån på dörren tassar jag fram för att sedan kika genom hålet. Fast det var värre förr, då frös jag till på stället och väntade tills dem gick sin väg. Lipar

Men på scen, som du nämnde, är det inga problem. Man kan sin roll och läser av publiken.. dem är som sjögräs som dansar till dina vågor. Våg

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2014-12-11 20:33 #6 av: Skogsraah

#5 Okej, tack för att du delar med dig Glad Du är också diagnostiserad med social fobi då eller?

Anmäl
2014-12-11 20:38 #7 av: [Yllhilda]

#6 Min psykolog nämnde det i förbifarten, men enligt henne så är det i mitt fall bara en bieffekt. Glad 

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2014-12-11 20:38 #8 av: Snovit79

#2 Javisst, eftersom att det finns så många grader så kan Du visst ha sf. Vi med sf kan ju t ex ha gott om vänner, men svårt att känns oss bekväma i nya situationer.

Och många musiker har social fobi. Själv klarar jag inte att arbeta där jag möter nytt folk. Är bagare/konditor, så bakom med kollegor - känner jag mig trygg. Men att stå i kassan och möta okända människor är för svårt.

Min mormor hade också sf och jobbade som begravningsentrepenör. Frågade hur hon klarade det, då det är rätt socialt. Då svarade hon klokt att hon går in i en roll - och möter folk i deras svagaste tid i livet. Finns alltså många med sf som kan arbeta och ses som sociala - för de kliver in i en roll. Några klarar det, andra är slut och har ångest då de kommer hem. För en roll kan ju också vara ansträngande. 

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2014-12-11 20:48 #9 av: Skogsraah

#8 Tack för dina erfarenheter! Är inte särskilt påläst än och hade som sagt "mina fördomar" om dålig social kompetens, ensamvargar och att vara introvert. För jag är/har liksom inget av det... Men är heller inte överdrivet social. Går jättebra för mig att bara umgås med min sambo i flera veckor.

Jättejobbigt rent psykiskt faktiskt att jag blir såhär osäker och tvivlande med diagnosen jag faktiskt fått nu. Det komiska är också: Vad ska alla andra tycka om att jag fått diagnosen? De kanske tror att jag ljuger eller har ljugit för psykologen? Och tusen ångestankar kring det. Och ja, det är väl ytterligare ett bevis på att jag blivit rätt bedömd...

Jag sa till psykologen att jag blev förvånad eftersom jag alltid sett mig som en social person. Har jag dessutom druckit alkohol på till exempel fest blir det mycket lättare att "stå ut" med nytt folk. Dessutom har jag ofta en stark vilja att VILJA lära känna nytt folk! Varav att jag har rätt många runt mig. Men ångesten inför sociala situationer består, och jättemycket utifrån hur andra ska döma mig. Kan bli helt paranoid och min sambo kan bli smått tokig på mig ibland. Då jag ibland är nära att få en panikattack för att jag känner att jag packar i varorna för sakta och snart är jag i vägen för nästa kund!! Osv. Och det att jag inte klarar av att gå in någonstans först, om det inte är hem till en vän eller familjen, eller om jag är själv och bara måste göra det. Dessutom kan det bli näst intill omöjligt att träffa en vän jag kanske inte träffat på flera månader eller år. 

Så mycket tankar och tvivel Funderar 

Anmäl
2014-12-11 21:03 #10 av: Snovit79

#9 Jag har haft min diagnos i 15 år nu och lärt mig mycket under åren. Fick barn i samma veva och har kunna använt honom som sköld. Dvs klara av vissa situationer genom att folk riktat uppmärkshet emot honom istället för mig. 

Alkohol är tyvärr det vanligaste medel som man använder med sf. Genom en kurs lärde jag mig att många med sf dricker ofta, för att klara av vardagliga situationer. Ledsen Alkohol är lätt att få tag på och de flesta vet att efter ett par alkohol lättar ångesten och man blir "socialare". 

Affären är också otroligt vanligt. Affär, gå där det mycket folk och hålla föredrag är det allra vanligaste bekymmer. Jag avskyr affärer. Måste gå rakt igenom enligt min inköpslista. Kolla pengarna innan jag väljer kassa och sedan andas jag inte förens köpet gått igenom och jag går utanför dörrarna med mina matkassar. Finns kbt för detta också. 

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2014-12-11 21:11 #11 av: Skogsraah

#10 Okej, ja jag kan tänka mig att det kan bli så med alkohol... Väldigt tråkigt. Det jag kan ha märkt med mig själv är att jag dricker väldigt snabbt för att så snabbt som möjligt kunna "slappna av". Men det är inte så ofta jag festar och jag känner inte att det är något problem så.

Ja affären är ju det värsta... Skulle jag handla själv och jag hade velat köpa chips, choklad eller något onyttigt skulle jag mest troligt inte köpa det - för att jag är 100 på att alla andra ser vad jag har i korgen och kommer döma mig. Ja, inte minst de i kassan då, fastän jag vet att det är helt galet resonerat. Tar upp mitt kort lååångt innan kassan för att jag inte ska behöva stå i panik och gräva i fickan, samt att jag nästan varje gång dubbelkollar kontot inne i affären för att vara säker på att betalningen går igenom. 

Antar att det här kommer lägga sig och att jag kommer komma tillfreds med att jag har social fobi, trots att jag kanske inte är ett extremfall. För mig gör det som sagt ingenting, bara det att jag känner och tror att många med social fobi är av just de fördomarna jag har nämnt. "Stereotypen", jag vet inte. Om det ens finns en sådan... Ska även ta upp det här med psykologen nästa gång, att jag grubblar mig galen över ifall det verkligen stämmer in på mig. Sedan började han prata lite om behandlingsplanen, och det är KBT vi kommer inrikta oss på.

Anmäl
2014-12-11 21:26 #12 av: Snovit79

#11 Vi har nog rätt blandande reaktioner på vår diagnos. För mig föll alla bitar på plats. Jag som trott att jag varit blyg hela mitt liv, fast jag ändå alltid varit social i små sammanhang. 

Då allt sjunker in och Du lär dig mer om detta, så ger det sig nog som Du säger. Nu är första steget att ta reda på vad det handlar om. Sedan hur man behandlar det - och sist hur man lever med det.

Hjärta Jasmine, min älskade efterlängtade dotter - den vackraste ängel i himlen. Hjärta

 Sajtvärd på Matbröd 

Anmäl
2014-12-13 14:18 #13 av: Cellerkoppe

Skit i alla folk!!! Prutta på dem!!!Va dig själv föfan och strunt i dem.

Anmäl
2014-12-13 16:37 #14 av: [Yllhilda]

#13 I det här fallet så är det en fobi, och fobier är tråkigt nog inte alltid logiska eller lätta att bli av med.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.