Annons:
Etikettmin-egen-berättelse
Läst 2471 ggr
jela96
11/3/14, 8:32 PM

Orkar inte med ångesten längre.

Hej, skriver det här för att jag måste få ur mig alla tankar någonstans.

Jag vet inte om när allt började, kanske var det mamma och pappas skilsmässa vid ett års ålder? Den bröt ner mamma totalt och hon började då själv lida av ångest. Året därpå försvann min morfar som stod väldigt nära familjen, mamma mådde då ännu sämre hon tog det väldigt väldigt hårt. Jag var väldigt fäst vid min mamma och bodde varannan helg hos pappa från 4 års ålder och sedan varannan vecka från 8 års ålder.

Jag har alltid stått min mamma väldigt nära, vi har vart som ihopklistrade under hela mitt liv. När jag var 5 år gammal blev hon rånad på sitt jobb (posten) 2 män kom in med hagelgevär och skulle döda henne för att posten inte hade så mycket pengar den dagen. De var efter den dagen som helvetet bröt ut. Mamma gick aldrig ut, klarade inte höga ljud, träffade psykologer och var beroende av mig. Som sagt bodde jag varannan helg hos min pappa och det jag kommer ihåg från den tiden va den ständiga ångesten. Jag gömde mig med hemtelefonen och ringde mamma, grät och skrek och fick vad jag förstår idag, panikångestattacker.

Pappa löste alltid det problemet genom att låsa in mig i mitt rum och ta ifrån mig telefonen. Jag kommer ihåg ångesten alla gånger han gjorde det. Jag skrek, jag grät, jag slog, hyperventrilerade. Den smärtan var enorm, speciellt för ett barn.

När jag var 7 flyttade mamma ihop med en man som började slåss och kalla mig nedvärderande saker (vid tolv års ålder blev jag kallad hora ex.) Jag var då helt säker på att han skulle döda henne, jag var helt beroende och sprang till henne så fort jag ens kommit innanför dörren till pappa. Jag fick då prata med en kurator, kuratorn ansåg att jag genast skulle bo varannan vecka hos pappa och att jag inte skulle få ha samma kontakt med mamma utan helt enkelt köra på pappas låsa in metod. Jag brukade gömma mig i garderoben hos pappa efter det, ringa och prata tyst med mamma som stöttade mig. Till slut insåg han ju det, tog telefonen och låste in mig och lät mig ha panikångest attackerna för mig själv.

Vid 8 år började jag hota med självmord.

Pappa har alltid haft en sträng uppfostran på mig. När jag var yngre växte formerna på kroppen mer än längden. Han brukade slänga ur sig kommentarer som

'Du vill väll inte bli kallad flodhäst i skolan eller?!'

Det krossade mig helt. Mamma försökte prata med honom men det gick inte, han tyckte hon gjorde fel att låta mig och han ville uppfostra mig strängt.

Idag är jag 18 år, har flyttat hemifrån och bor med min sambo och två kaniner.
Brottas fortfarande med min ångest och panikångest. Jag har ätit sertralin sen 4 år tillbaka och ska snart bli inskriven på vuxen psyk. Jag får nästan dagligen panikångest attacker och min pojkvän förstår tyvärr inte vad jag lider av.
Ibland sätter han sig hos mig, kramar mig och lugnar mig. Men om jag kastat ur mig elaka saker som jag ofta gör när jag går in i mina attacker så ignorerar han mig.

Det känns som jag är född utan hud. Allt tar så hårt på mig, alla kränkningar, ord och kritik.

Jag går sista året på gymnasiet just nu men jag orkar inte mer, varje dag är en kamp.
Riskerar att bli underkänd i kurser och allt läggs på i min stora ryggsäck.

Jag vet inte hur länge jag orkar…

Missa inte Månadens dvärgkanin  - Sajtvärdinna på dvärgkaniner
Bunnysta@instagram

Annons:
Cindy S
11/3/14, 8:44 PM
#1

Jag kan bara säga åt dig att kämpa på så gott det går. Håll dig flytande, vilket du gjort hittills. Du har klarat dig bra trots dåliga odds. Du har sambo, lägenhet, kaniner, jobbar med dina problem och går i alla fall i skolan än. :)

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

[Tuulikki]
11/4/14, 11:54 AM
#2

Jag håller med #1.

Försök fokusera på det bra du har i ditt liv. Håll kontakten med vuxenpsyk så du kan få prata ut och få bra hjälp, rätt hjälp mot dina problem. 

Försök skapa dig en hud och jobba på att inte ta åt dig av negativa saker utan bara suga åt dig det positiva i livet.

Stor styrkekram till dig, förstår att du haft det tufft men fäst blicken framåt!🌺

Upp till toppen
Annons: