Annons:
Etikettmin-egen-berättelse
Läst 1684 ggr
-Nico-
8/12/14, 10:53 PM

Min lilla berättelse

Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, jag sammanfattar det nog mest för mig själv. Såklart för er med, om ni nu vill läsa.

Det började så litet, förra sommaren blev jag olyckligt kär, och började självskada. Jag är en ganska extrem person, så det blev snabbt djupt, och efter ex antal stygn blev jag inlagd då jag även hade mycket självmordstankar. Samtidigt började jag dbt behandling. Sommaren igenom mådde jag skit, och svälte mig i omgångar på avdelningen. Det blev bättre mot hösten med det, men då gick min syster in i en andra psykos (första var ca. två år tidigare). Hon var inte sig själv i kanske ett halvår. Men blev tillslut inlagd i några veckor.

Vi avlöste varandra kan man säga. När hon började må bättre, kom min efterreaktion på dramat. Jag skar mig en torsdag, och vi åkte in och fick det sytt. Dagen efter var ångesten ett helvette, och eftersom jag inte trodde på färdigheterna och dbt:n skar jag mycket. Men det hjälpte inte, och då tog jag en (ofarlig) överdos ipren. Jag blev inlagd och då tog ätstörningen och självskadandet över mig helt. Under den tiden bytte jag terapeut eftersom jag upplevt senaste samtalet som väldigt, väldigt obehagligt. Just då var det endast därför, men det visade sedan att det ändå var bra att jag bytte.

Efter ett tag bedömde läkarna att jag kunde bli utskriven, och jag gick tillbaka till skolan. Jag slutade självskada tror jag, och fokuserade istället på kropp och vikt. Jag rasade i vikt, och svälte mig en del. Det slutade med att jag inte åt på en vecka, och de övervägde sondmatning. Men då tog förnuftet över, och jag började äta lite. Jag började i dagvård och var där några månader tror jag. Det började bli bättre med ätandet, och sen blev jag utskriven från dagvården. Nu under sommaren har det gått hyfsat bra, jag skar mig rejält för några veckor sedan, men annars har allt varit väl.

Nu börjar skolan snart och jag ser fram emot regelbundenheten och rutinen. Jag vill klara av skolan och jag vill bli frisk. Jag tror på behandlingen och jag vill kämpa.

Nu är jag en fjortonårig tjej som ska börja åttan och har ärrade armar. Men de ska inte förknippas med sorg och skam. Istället vill jag ha dem som ett tecken på att jag kämpar, och kommer framåt.

Sakta och försiktigt.

Annons:
[JeanetteK]
8/13/14, 9:02 AM
#1

Goa du vad du har varit med om mycket. 😕Jag önskar dig verkligen all lycka nu när skolan börjar. Jag har själv en son som börjar nian på måndag och jag vet hur tufft det kan vara bara att vara tonåring. 

Starkt av dig att skriva och berätta om dina upplevelser. Och helt rätt att du inte ska skämmas utan fokusera på livet framåt. Ångest är tufft och här är vi många som vet hur det är. Skriv här om livet blir jobbigt och försök vara snäll mot dig själv. Finns på pm också om du känner att du behöver. Stor kram till dig 🤗❤️

-Nico-
8/13/14, 12:19 PM
#2

#1 tack!

ixtab
8/14/14, 10:40 PM
#3

Styrke kram från mig..
Jag hoppas att du får må bra.. ärren är inget att skämmas för. Det berättar en del av din historia, men gör ditt bästa i att inte skära dig mer. Jag hoppas att du får fortsatt hjälp och att du har nån att prata med. Annars om du vill kan du skriva till mig så svarar jag dig. har själv haft dessa problem….

❤️ 🌺

Live long and prosper

[Tuulikki]
8/15/14, 2:47 PM
#4

skickar en styrkekram 🌺

-Nico-
8/16/14, 8:03 PM
#5

#3 #4 Tack, just nu mår jag bra!

Upp till toppen
Annons: