Annons:
Etikettpaniksyndrom
Läst 1539 ggr
ninnen
2014-07-18 00:48

Plötsligt small det

Jag är förman på en restaurang. Jag har alltid gillat mitt jobb där jag främst lär upp nya servitörer som är helt ny inom branchen och har stort ansvar inom dittan och dattan.  Min arbets moral är hög och jag har alltid haft inställningen "ju mer jobb desto bättre".  Jag har dock lidit av depression till och från under flera år, men alltid kännt en lättnad när jag får jobba, en distraktion. 

För några veckor sedan krashade jag helt. Det var som något hände i min hjärna och det ända jag tänker från den stunden är att jag måste därifrån. Jag tål inte kunderna mera. Jag får fruktansvärd ångest när någon elak bara för att vara elak kommer till restaurangen, något jag innan klarade av galant och inte brydde mig om elakingar utan orsak. Jag ligger sömnlös på nätterna och jag har fruktansvärd magont. Tårarna rinner innan och efter arbetet och ibland under. Jag kan inte säga upp mig innan oktober p.g.a kontraktet men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad har hänt med mig? Hur ska jag tänka när tårarna bränner? Vad ska jag ta mig till?

Annons:
Wony
2014-07-18 01:09
#1

Det där låter nästan som när jag gick in i väggen och i samma veva fick diagnosticerat att jag hade depression. Jag slutade fungera, och orkade inte alls med sådant som jag förut klarat av. Vet inte riktigt något bra sätt du kan göra, för jag själv gick lite som i ett töcken då. 

Kan du prata med t ex kurator eller liknande? Ibland kan det vara till stor hjälp.

Heidi
2014-07-18 01:14
#2

Liknande hände mig när jag kört på för länge utan ork. Det bara small till och jag mådde riktigt riktigt dåligt. Om jag vore du skulle jag ta kontakt med psykiatrin. Samtal och medicin kan behövas. Låter även som du skulle behöva sjukskrivas och då bara fokusera på att tex ta lugna promenader och vila.

//Heidi - Webbtidningen för djurintresserade- Vimeddjur.se

VildaVittra
2014-07-18 01:18
#3

Vill du vara som mig och vara sjukskriven i flera år, så visst fortsätt jobba fram till oktober.

Under dessa år efter jag inte kunde resa mig upp en morgon utan bara låg i fosterställning och grät har jag fått lära mig att läsa igen, nu för tiden klarar jag ju faktiskt av att se mer än tre minuter av filmer i stöten, nu måste jag först vila hjärnan efter cirka 20 minuter.

Att gå in i en affär och de möblerat om resulterar i att jag inte får något köpt, då jag har svårt att att hitta produkterna om jag inte i förväg tänkt ut en bana i affären. 

Jag kan inte åka buss då jag inte längre kan sålla intrycken utan jag ser och hör allt som sker på bussen, vilket kan resultera i att jag får minnesluckor då det blir för mycket.

Detta är bara ett fåtal av de problem jag har, men jag tror du förstår vad jag menar på. Ring doktorn imorgon innan det är försent, för inget jobb och ingen människa är värd att du ska ha problem resten av ditt liv.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

[TanatosNyx]
2014-07-18 01:34
#4

Säger som övriga, du verkar ha brakat in i väggen. Det är dags att dra i nödbromsen innan det blir alldeles för övermäktigt, vägen tillbaka blir bara längre och krokigare. Du behöver varva ner och rå om dig själv. Hinna andas lite och hitta det goda hos folk igen. Få lite ljusare perspektiv på livet så att säga.

Det låter som om att du kanske har haft ribban lite för högt, och har för höga krav på dig själv och din omgivning i arbetet? Visst är det kul att jobba på och känna att man gör ett rejält och bra arbete, men med måtta. Hur ser din fritid ut? Kopplar du bort arbetet ordentligt och är dig själv på fritiden? Många som bränner ut sig "tar med jobbet hem", om inte annat så mentalt.

[JeanetteK]
2014-07-18 11:14
#5

Jag håller också med övriga. Var snäll mot dig. Jobb och annat klarar sig. Du måste se till att ge dig tid att läka och vila nu. Ta det här på allvar. Sök och ta emot hjälp nu. Du behöver det.

ninnen
2014-07-18 17:02
#6

Tack för alla fina svar, de har verkligen fått mig att tänka.  Efter närmare omtanke har jag ingen fritid, jag måste vara tillgänglig hela tiden och eftersom jag bor väldigt nära jobbet är jag den som går dig först om något är oklart. Jag  har dåligt samvete direkt om jag åker till mina föräldrars på landet eller ut och festa med mina vänner. Måste inse att människan inte är en maskin.

Annons:
Upp till toppen
Annons: