Annons:
Etikettpaniksyndrom
Läst 11177 ggr
Freddy20
2014-03-31 13:26

Sova över borta

Finns det någon mer här som får extrem ångest/panikattacker av att sova borta? Jag har länge inte gillat att sova borta, nu i efterhand inser jag att jag fick ångest av det redan när jag var ganska ung. Men sen skulle jag sova över hos min pojkvän för första gången och det ledde till att jag fick paniksyndrom. Nu, ca två år senare vill jag verkligen sova hos honom igen (vi har distansförhållande nu) men jag vet inte hur jag ska klara det. Mina attacker tar sig mest uttryck i illamående, och det är så jobbigt att spy när man inte är hemma, eller bara gå och vara rädd för att spy. Så om det finns någon mer som känner/har känt likadant; hur hanterar/hanterade ni det? Några tips? Har ni kommit över det? Tack på förhand för svar!

Annons:
borntorun
2014-03-31 14:15
#1

Tja, har lite samma problem med illamående av ångest och rädsla för att spy när man inte är hemma(även hemma). Finns många knep och komma i kontroll med ångest men jag är inte där riktigt än, men just för illamåendet finns det bra ofarliga medeciner som postafen, lergigan och zofran. Zofran är bäst, man mår verkligen inte illa av dessa, men ångesten är kvar.

Freddy20
2014-04-03 21:33
#2

#1 Tack för svar. Jag har tagit Postafen förut och de gjorde ingenting. Men Zofran, jag läste, är inte det bara för efter operationer/kemoterapi?

Articia
2014-04-15 22:58
#3

Jag har samma problem. Blev nyss "erbjuden" att umgås med min pojkväns familj och sedan sova över där, vilket inte blev av. Jag skulle gärna vilja. Ett tips är att man kan tänka på att man går miste om något riktigt skoj (brukar försöka tänka så när jag får ångest) sedan så blir man ju dessutom väldigt stolt över sig själv efter varje tröskel man lyckas ta sig över. 

Jag funderar på att försöka våga sova över hos min pojkväns familj någon gång snart. Berättar gärna hur det har gått då om du vill :) Vet du varför du inte vågar sova borta? Är det för att du inte känner dig trygg? Det kan vara bra att fundera lite på vad det kan vara som orsakar paniken. Då kan man lättare komma fram till en lösning på det problemet.

martdat
2014-04-22 15:39
#4

Mår fruktansvärt dåligt av att sova borta.speciellt när jag vaknar. det gör jag tidigt då. har panik och gråtfärdig och vill bara hem.

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

Freddy20
2014-04-23 23:34
#5

#3 Tack för tipset, och svaret. Det är ju verkligen tråkigt att behöva tacka nej hela tiden. Du får gärna uppdatera om hur det går, heja heja! :) Ja jag tror det är för att jag känner mig otrygg, men jag vet inte riktigt. #4 Tråkigt att höra :( Har du något som hjälper?

martdat
2014-04-24 05:37
#6

sover bara där jag verkligen känner mig hemma om jag måsste annars planerar jag så jag tar mig hem,

Sajtvärd på kattpolisen i fokus.

Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.

Annons:
Najan13
2014-07-07 17:40
#7

Jag hade en enorm ångest av att sova hos min pojkvän i början av vårt förhållande, fick panikattacker varje gång, flera gånger. Vi har varit tillsammans i snart 3 år och jag får fortfarande ångest, men väldigt sällan nu.  Det tog flera månader för mig att våga sova hos honom och när jag väl "vågade" så var det för att han började klaga på att jag aldrig åkte till honom utan att det var alltid han som fick åka till mig (han visste inte om min ångest och panik vid den tiden).

Ju fler gånger jag sov hos honom desto lättare blev det ju sen tog jag även med mina trygghetssaker som åksjukepiller för illamåendet om jag skulle få en panikattack, eller betablockare för att få ner min hjärtklappning. Det var sällan jag tog dom men att bara ha dom där gjorde mig tryggare. Sen någonting som hjälpte mig mycket var att åka moppe till honom, då kunde jag själv bestämma när jag skulle åka hem om jag till exempel skulle vakna upp och bara vilja åka hem på grund av ångesten skulle jag kunna göra det direkt, slippa vänta på mamma eller pappa ska komma och hämta, eller vänta på bussen, eller slippa sitta och plågas i pojkvännens bil hela resan hem. Jag var helt enkelt fri från andra och kunde göra vad som passade mig och det hjälpte helt klart!!

Sen var det ju en lättnad att senare berätta för honom om allt för då kunde han krama mig och ta hand om mig och hjälpa mig igenom en panikattack om jag skulle få en, men det dröjde ett tag innan jag våga berätta om det och jag är inte säker på att han vet hela sanningen än idag?

Freddy20
2014-09-08 11:00
#8

#7 Tack för ditt svar. Skönt att kunna ta moppen, då kan man ju som sagt bestämma själv. Det är absolut bäst att försöka berätta allt för honom, för då förstår han ju vad som händer, även om han inte exakt kan förstå hur det känns (om han inte lider/lidit av liknande). 

Uppdatering om min situation då, i fredags sov jag över hos pojkvännen för första gången, och det gick bra! :) Det var nervöst, och lite jobbigt när vi skulle sova, men till slut så somnade jag och det kändes bra. Är  väldigt lycklig just nu.

angest
2014-09-08 15:49
#9

Jag klarar inte att sova borta. Då ligger jag vaken och mår skit hela natten. Så jag undviker det helt enkelt. Jag måste sova hemma i min egen säng och det är bara att acceptera för mig. Men just den saken är inget stort problem för mig. Jag har inte direkt något behov av att natta över hos folk. Det räcker att ses dagtid och åka hem sedan.

emlyyy
2014-09-08 17:54
#10

Jag har väldigt svårt att sova borta. Det har jag alltid haft, redan som barn. Spelade ingen roll vart, mamma fick alltid komma och hämta mig. Om jag inte sov hos mormor&morfar elr farmor för dom va vakna med mig tills jag somnade. 

Nu så sover jag helst inte borta, och om jag gör det så ligger jag vaken till 4 på morgonen. Eller så sover jag inte alls. Så ah.. jag säger oftast nej till att sova borta.

Najan13
2014-09-08 20:41
#11

#8 Det låter superbra! :D

Upp till toppen
Annons: