25. TO (Totalt Onödigt)

tips på vad man ska föra för att bli glad

2014-02-17 16:54 #0 av: emilialili

vet inte om jag lagt denna rätt men jag behöver tips på hur jag kan bli glad igen.
det har varit så här rätt länge att i ena sekunden så mår jag skitbra och känner mig på topp men sen nästa sekund så är det som att jag faller och blir skitledsen och känner mig svag och orkar ingenting och plus med det så har jag skitmycket ångest och då håller det på i flera dagar, ibland veckor. Har nån några tips på hur jag ska göra för att bli glad igen?

Anmäl
2014-02-18 08:36 #1 av: hansson57

Jag ser att du i flera inlägg har skrivit om ditt mående. Om du inte har kontaktat ex. en kurator så gör det. Blir bekymrad när en ung människa som du, går omkring och mår dåligt. Du skrev någonstans att du inte ville att dina föräldrar skulle få veta. Men du måste ta tag i dina problem, inte bara söka kontakt på nätet.

Bli inte arg nu, jag vill dig bara väl.

Sköt om dig.

Anmäl
2014-02-18 08:53 #2 av: emilialili

#1 Men jag vill verkligen inte att de ska veta. De har redan andra problem att ta itu med.

Anmäl
2014-02-18 12:09 #3 av: [Memento Mori]

#2 Deras dotters mående är nog det viktigaste "problemet" för dom allt annat kan säkert vänta eller prioriterad om, tro mig. 

Går du i skolan så kan du ju dessutom prata direkt med en kurator eller skolsyster om din ångest och dina "toppar och dalar"-humör, och då kan du ju säga att hon eller han helst inte ska säga något till dina föräldrar. 

Det bästa tipset på att bli glad igen är att ta reda på varför du mår som du mår och det lättaste sättet att göra det är att prata med någon "riktigt person" som då kurator, läkare, psykolog, etcetera.  

Se till att ta hand om dig och lycka till. Blomma

Anmäl
2014-02-18 21:37 #4 av: [rymdapor]

Nu vet jag inte hur gammal du är, men ta kontakt med en ungdomsmottagning om du har åldern rätt för det. Dit får du gå gratis om du är mellan 12-24 tror jag. Där kan du prata med en kurator och dina föräldrar behöver inte veta. Annars kanske kontakta en skolkurator om du går i skolan!

Lycka till!

Anmäl
2014-02-20 01:07 #5 av: emilialili

jag är alldeles för blyg för att prata med någon :/

Anmäl
2014-02-20 14:16 #6 av: [rymdapor]

#5 Jag också! Faktiskt. Men när du väl vågar dig dit så LOVAR jag att det inte är så farligt som man tror. Jag trodde det var döden att prata med någon, jag var så nervös att jag mådde illa! Men det gick bra. Dessutom kan en kurator på tex en ungdomsmottagning avgöra om du behöver mer hjälp, remittera dig till bup eller liknande om du är under 18.

Jag har aldrig själv kontaktat någon, utan fått hjälp med det. Men försök kontakta din skolkurator, eller fråga någon lärare du litar på!

Anmäl
2014-02-21 15:01 #7 av: Aloe.Vera

snabba humörsvängningar kan ju vara borderline..?och  inte ångest.. 


hör med kuratorer om du kan få göra några mini tester.. det är små texter som du får fylla i om hur du mår.. 


du ska inte behöva gå runt å må sådär ..

 Blomma till dig

Anmäl
2014-02-23 00:28 #8 av: emilialili

#7 vad är borderline för nåt?

Anmäl
2014-02-23 10:54 #9 av: Cassiopeja86

Det var väl ändå ganska onödigt att skriva att det kan vara borderline! Borderline är en personlighetsstörning, och att skriva så till någon som är orolig och mår dåligt är väldigt onödigt. Du skrev att din föräldrar har andra problem att ta itu med, är det att det finns lite problem hemma som gör att du känner att du inte riktigt kan ta plats? Att ha någon att prata med kan göra att du inte behöver bära allt själv, som någon tidigare skrev, om du går i skolan, be att få tala med en kurator, det kommer att vara lite jobbigt men det du känner nu kan lätta genom att du inte behöver bära allt själv och att du kan få den hjälp du behöver.


Lycka till! Kram

Anmäl
2014-02-23 14:01 #10 av: emilialili

#9 men jag tycker det är svårt att prata med nån sådär öga mot öga. är så otroligt blyg.

Anmäl
2014-02-23 14:04 #11 av: Aloe.Vera

menade inget illa..menade att det inte behöver vara ångest utan det kan ligga annat under som får henne att må sådär

Anmäl
2014-02-23 15:21 #12 av: emilialili

#11 vad är borderline då?

Anmäl
2014-02-23 17:08 #13 av: Aloe.Vera

skickar pm.Hjärta


Anmäl
2014-02-24 22:35 #14 av: Cassiopeja86

#11# Ah ok, du menade säkert väl, jag tänkte att det var onödigt, då det verkar vara en ganska ung människa, som mår dåligt, och borderline kanske inte det första man ska hoppa till då det är en personlighetsstörning som man inte kan bedöma på en människa som inte är färdigvuxen. Det kanske kan ligga något i omgivningen som påverkar t.ex.

Anmäl
2014-02-26 12:12 #15 av: Aloe.Vera

nja själv har man gått i depression sedan 12-13 års åldern utan egentligen någon stor anledning.visade ju sen att de var bipolär...efter måååånga år får man äntligen svar, och att det inte behövde vara så..

mår man dåligt i tidig ålder brukar de ju ligga något annat.. vet inte om det är ångest bara då..kan det ju va..vad vet jag..

så 16 år är inte sååå ungt ändå...personligen tycker jag ångesten har varit värre än sjukdomen för mig som kom senare i livet..... därför skrev jag nog det..tänkt vad fel det kan bli i text..

men vi är ju alla olika och har svårt för olika saker.. hoppas inte du har någon av det..och att du mår bättre snart..Blomma


ps..låter som mina humörsväningar..och att det håller i sig i veckor.. var nog det jag reagerade först på..sorry Skäms

Anmäl
2014-02-27 00:07 #16 av: emilialili

jag börjar må skitdåligt så snabbt någon ignorerar mig/när jag känner mig utanför/eller när jag är ensam. ångest har jag typ hela tiden men de är svårast på kvällarna/nätterna och sover inte så bra på grund av ångesten så jag sitter uppe tills jag somnar automatiskt :/

Anmäl
2014-02-27 10:21 #17 av: Cassiopeja86

Jag är osäker på om #15# var till mej, men det är lugnt iaf=) 

Jag fick panikångestattacker när jag var 11 år sen så blev det till depression och ångest, nu är det GAD jag har, det var mkt runtomkring och uppväxten var påfrestande, så det var nog den utlösande faktorn. #16# Det låter verkligen jätte jobbigt att ha det så, det blir verkligen påfrestande att må så dåligt!=/ Har du någon kompis eller vuxen du litar på och skulle kunna tala med, som skulle kunna hjälpa dej att ta kontakt med ex kurator, eller gå med dej till en läkare och tala med denne?

Anmäl
2014-03-01 14:15 #18 av: Lillaaan

Jag förstår att tanken på att prata med någon känns jobbig. Men alternativet är att fortsätta att må som du gör och det kommer du inte stå ut med. Och det ska du inte behöva. Många som är blyga eller rädda för att prata med psykolog/läkare/kurator skriver ett brev och tar med sig som ex psykologen får läsa och sen blir det lite lättare. Jag går hos psykolog en gång i veckan och jag tycker det är underbart! Det hjälper verkligen. Har du skrivit någon dagbok över ditt mående? Det kan ju även vara PMDD. En svårare form av PMS. Som gör att du är känslig för hormonförändringen som sker innan, under och efter ägglossning. Det finns medicin för det. Snälla sök hjälp. Du kommer inte att ångra dig.

Anmäl
2014-03-02 02:31 #19 av: emilialili

#18 Men om jag söker hjälp så kommer mina föräldrar få veta och de kommer bara bli arga.

Anmäl
2014-03-02 17:38 #20 av: Lillaaan

Vad kommer dom bli arga för? För att du mår dåligt? Det är inte ditt fel! Och det har inget med dig som person att göra, eller att man är svag eller liknande. 

Blir dina föräldrar lätt arga på dig?

Anmäl
2014-03-08 13:23 #21 av: emilialili

#20 Ja, de blir arga lätt. Jag vill dessutom inte lasta dem med mina problem. 

Anmäl
2014-03-13 09:00 #22 av: Lillaaan

Det är det de är till för, att bli "lastade" med sina barns problem. De vill garanterat inte att du ska må dåligt och de kan inte bli arga för något som inte är ditt fel!

Anmäl
2014-03-13 09:16 #23 av: [Memento Mori]

Annars så kan du ju också gå till kuratorn i skolan och prata om dina problem och varför du mår dåligt men denne. Då kan du ju låta bli att berätta det för föräldrarna om du är oroad över att dom ska bli arga. 

Anmäl
2014-03-15 08:26 #24 av: Mrjag

Undvik psykofarmaka. Du får på sin höjd en artificiell lösning + ett läkemedelsberoende. Ut i skogen och jogga. 

Anmäl
2014-03-15 08:45 #25 av: [rymdapor]

#24 Oj, det var ju väldigt ogenomtänkt. För människor med riktiga psykiska sjukdomar fungerar det inte att bara gå ut och jogga (då hade väl inte psykiska sjukdomar existerat?!). Lider du av tex egentlig depression kanske det inte ens finns någon ork att gå ut och jogga. Jag tycker din kommentar var väldigt nedvärderande faktiskt... Ibland kan psykofarmaka vara räddningen, så var inte så snabb på att döma ut möjlig hjälp.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.