09. Anhöriga

För att få pojkvännen att förstå...

2013-01-14 22:02 #0 av: susceptible

Vad är det bästa man kan göra egentligen för att få en anhörig att förstå när man lider av sjuklig ångest följt av täta panikångestattacker i perioder? Ibland vill jag bara ge upp och låta honom tycka och tänka dåliga saker om mig, för det känns ändå hopplöst att försöka få honom att förstå.

Mina panikångestattacker har varit främst den senaste tiden för att vi blivit ovänner, och när jag inte kan få hans tröst för att han blivit uppretad på mig så brister det ju. Totalt.

Vi har haft många hetsiga diskussioner om det och jag har i de flesta fall lagt mig. Låtit honom ha rätt. Bett om ursäkt för att jag varit för krävande. Hanterat ångestattacker inlåst på toaletten eller ensammen i vardagsrummet när han suttit i något annat rum, och lyssnat på mig. Jag önskar ju verkligen att han skulle kunna trösta mig, bara hålla om mig och få mig att känna mig älskad. Det brukar lätta enormt. Men det blir ofta för mycket att begära från någon som är arg på en...

Anmäl
2013-01-14 23:40 #1 av: Sofie-Marie

Jag har ungefär samma problem med min pojkvän. Vid båda lider av Borderline PS och han anser sig själv vara så mycket värre därran än jag är så därför har jag inte "rätt" att må dåligt för jag "har det ju så bra". Vad fan är det för skitsnack? När jag mår dåligt är det HONOM jag vill vända mig till, prata med, bli tröstat av. Ingen annan. Så när jag då vänder mig till honom och berättar om någonting som har hänt som gjort mig ledsen eller dylikt så skäller han ut mig och kallar mig saker som patetisk och bortskämd. Jag blir så fruktansvärt arg när jag tänker på detta och när jag läser om att det är fler än jag som har det såhär så börjar man ju undra.. Vem har rätten att bestämma om man skall vara glad eller ledsen, om inte en själv?

Jag har alltså ingen lösning på ditt problem med pojkvännen, men du skall veta att du alltså inte är ensam.

Hoppas någon här inne vet hur vi skall handskas med detta.

Anmäl
2013-01-15 13:51 #2 av: susceptible

Ja det är skönt att veta att man inte är ensammen! Även om det är olika diagnoser och min pojkvän har ju ingen alls... Men han ledsnar väl i perioder när han anser att det blir för mycket och han inte är på humör för något så bräcklig som jag då blir.

Det är otroligt påfrestande att vara i ett förhållande där man inte får förståelse, det är ju påfrestande rentav från vem som helst när man får den där oförstående blicken och dumförklaringen! Det försämrar i alla fall mitt mående de flesta gånger...

Anmäl
2013-01-17 01:58 #3 av: isafisa

Jag har det lite liknande. Min kille vet inte vad han ska göra när jag får pnaikångestattacker, och gör därför ingenting. Han tolkar det ibland som att jag får det för att få uppmärksamhet, att han ska tycka synd om mig. Och så är det ju verkligen inte. Det råkar bara vara så att jag är så enormt rädd att bli övergiven att jag får panik när han är arg och ex. går ut ur rummet/ut ur lägenheten. Det är inget jag väljer att få, men det förstår han inte riktigt. Vet faktiskt inte hur man ska få dem att förstå.. jag har gjort som du och hanterar det på toa eller liknande.

Anmäl
2013-01-17 10:30 #4 av: susceptible

Jag har ju läst att man som anhörig egentligen aldrig ska överge någon med ångest/panikångest... Att vi klarar oss ändå trots alla odds emot oss är ju jävligt strongt!

Men det känns ändå inte helt fungerande. Jag har tänkt på att när jag jobbat lite mer med mig själv på psykiatrin (när jag väl får den där jäkla tiden!) hos vad jag nu hamnar med för typ att psykolog, terapeut så får jag väl ta med honom dit och låta denne försöka få honom att förstå. Tror det skulle hjälpa om det var någon annan som sa till honom hur det fungerar och vad som är bäst att göra..

Anmäl
2013-01-17 13:11 #5 av: susceptible

#3 Känner igen det där att killen inte vet vad han ska göra, och att det då bara blir pannkaka av allt... Jag har, trots att det tagit emot, förklarat utförligt vad det är jag behöver. Den där varma, kärleksfulla famnen som får en att känna sig trygg, något enkelt som "jag älskar dig/finns här för dig" gör extremt stor skillnad. Men det vill inte alltid gå in, helst när jag "retat upp" honom innan. Och att man gör det för att få uppmärksamhet, tro mig, det vet jag hur det känns! Det har jag fått höra otaligt många gånger hela mitt liv, då jag led av ångest redan som liten men inte visste vad det var och kunde bara sätta ord på det som "ont i magen". Man drar sig ju tillbaka så mycket då, och blir osäker på sig själv och mår då som resultat sämre. Så ska det inte vara! :/

Anmäl
2013-01-17 19:26 #6 av: Afturelding

Jag har/har haft det likadant, fast med min mor. Nu är det ju inte hela världen när jag inte bor hemma längre, men för ett år sedan var det verkligen svårt. Jag har aldrig haft en så bra relation till mina föräldrar, och det blev ju knappast bättre när jag blev apatisk och ångestfylld.

Det första jag gjorde var att ta med mamma till läkaren, när jag fick medicin utskriven. Han kunde ju inte säga så jättemycket om just min problembild, men han fick henne i alla fall intresserad av att försöka förstå vad det var som hände i mig. Sen följde hon med till KBT-psykologen jag gick hos en gång, och jag tror att han nådde fram till henne, i alla fall lite.

Så att ta med pojkvännen hjälper nog, då kan någon som är opartisk och utan personliga känslor för just din ångest förklara, och jag tror att det är mycket lättare att förstå då.

/Rebecca
Sajtvärd på kladsomnad.ifokus.se
Medarbetare på fantasy.ifokus.se

Anmäl
2013-01-17 20:24 #7 av: susceptible

#7 Ja, skönt att det verkade hjälpa litegrann i alla fall!

När jag känner mig redo och börjat komma en bit själv med den jag får prata med så är det nog absolut något jag vill satsa på också. Förhoppningsvis gör det skillnad, som du skriver, att någon opartisk får förklara och gör det lättare för honom att förstå.

Anmäl
2013-03-19 17:54 #8 av: Emelie

Åh vad jag känner igen mig i det där! Bråk med pojkvännen som leder till rädsla för att bli övergiven som i sin tur leder till panikångest, och sen behöver man tröst och en varm kram, men då finns han plötsligt inte där och lämnar bara lägenheten huxflux. Ush! Och Borderline = USH! Nu vet jag ju inte om du har det dock ..

Sajtvärd för Bullhundar, medarbetare på Borderline & Djurtransport.

Står i stargroparna för en förhoppningsvis framgångsrik avel av tan-tecknade möss!

 

Anmäl
2013-03-20 21:26 #9 av: Passeli

Vet du vad? Om din pojkvän inte förstår hur du känner, är han inte din pojkvän. Han har i alla fall inte rätt att kalla sig någons pojkvän. Dra åt h.... skulle jag säga om jag var du. Det finns massor med killar som tar hänsyn. Oavsett hur du mår. Om en kille inte har förståelse att man mår dåligt då är han ingen bra kille. Det är förståss lätt att säga eftersom jag inte är kär i din kille. Men tänk framtiden! Massor med fina killar väntar i kö att bli bekanta med dig. De bryr sig inte om hur du mår. Spola det där äcklet säger en gammal tant som har en dotter som har haft problem med massa underliga killar. Nu är hon lycklig när hon är 30 år.

Anmäl
2013-04-17 23:24 #10 av: susceptible

#8 Skönt att inte veta man är ensammen! Även om det inte lindrar trösten allt för mycket... Det är ångest och panikångest som är mina största problem, också högkänslighet vilket antagligen är en stor bov till att jag just lider av ångest. Jag växte upp med en moder som var psykopat och en låtsaspappa som var barnpedofil och jag blev därför som äldsta barnet utsatta för återkommande sexuella övergrepp under ca (?) sex år. Minnet är svagt... Det är vad som gjort mig så trasig idag, och som fuckar upp relationen då man är med en kille som inte alls förstår vad man går igenom....


#9 tack för ditt svar! Hamnade på den här tråden jag skrev för ett tag sedan då samma problem utstakat sig igen. Vet inte hur jag ska besvara dig... För som du säger, det är ju jag som är kär i honom. Man fastnar i sina onda cirklar och snöar in sig, medan någon som tittar på det utifrån ser det så annorlunda.

Jag älskar ju honom verkligen, jag vill vara med honom och är i så stort behov av den trygghet han inger (när han inte är arg/leds/irreterad på mig...). Han har många fina sidor också och är underbar med min dotter. Det som gör det så svårt. Man vågar inte låta "ett problem" väga över när precis allt annat är bra. 

Förutom kommunikationen och förståelsen då, som det är totalbrist på just nu... Känner mig så ensammen och trasig. :(

Anmäl
2013-04-17 23:42 #11 av: emmachk

Samma problem här också! Min sambo och jag är rätt lika på många plan men ändå så olika... Han har alltid haft ett helt okej liv. Alltid varit populär, aldrig blivit utsatt för utanförskap eller dylikt. Alla älskar honom osv. Jag har däremot alltid haft problem med mitt psykiska mående, blivit mobbad m.m. Jag har sjuk ångest över smågrejer och när vi bråkar så får jag attacker om det går för långt. Jag skakar, gråter hysteriskt, hyperventilerar m.m. Han kan däremot bli väldigt elak när han är sur på mig och säger en hel del dumma saker. Jag får ju värre och värre attacker av sådana påhopp och hade egentligen bara behövt en varm kram och tröst. Även när problemet inte har med han att göra. Men han har svårt att förstå sådant och kan inte heller förstå hur man kan ta åt sig så mycket av saker andra inkl. han själv säger.

Han har ingen förståelse för hur min sjukdom fungerar och det verkar ibland som att han ser det som "trams". Minns att vi planerade att gå på en konsert en kväll och jag ville verkligen gå MEN visste att det fanns risk för att jag skulle få en attack av så mycket folk osv. Då blev han sur och sa "Men varför ska du med? Du kommer bara att må dåligt och vilja gå hem". Då blev jag såklart jätte ledsen och han bad om ursäkt till slut och hade inga problem att sätta sig ner med mig på konserten när attacken bröt ut.

Jag har funderat på att möjligtvis ta med han till min läkare så att hon kanske kan förklara mina symptom bättre och försöka få honom att förstå att allt detta ÄR verkligt och inget "påhitt". Och att jag inte kan rå för det.

Tror det är väldigt svårt för människor som aldrig själva varit med om liknande att förstå sånt här... Jobbigt är det ju för mig som är SJUK och måste förklara mig hela tiden.

Anmäl
2013-04-17 23:49 #12 av: emmachk

Min sambo har gjort samma ett x-antal ggr som ni skriver ovan. Lämnat hemmet och bara skitit i allt. Vilket gett mig bokstavligt talat PANIK.

Ska nämna om det där med att aldrig lämna någon med panikångest ensam. För jag förstår varför man säger så. Det känns ju som att man ska dö..

Anmäl
2013-04-17 23:50 #13 av: susceptible

#11 Oj vilken liknande situation vi är i! 

Jag har också tänkt länge att han borde få följa med till min psykolog och att hon kunde förklara för honom vad jag går igenom, så man kunde få lite mer förståelse/ömhet. Men jag har inte tagit mig så långt med henne (psykologen) och det känns som att hon knappt känner mig och har någon aning om vad jag går igenom än, då jag inte haft särskilt lätt för att öppna upp mig även om jag verkligen ansträngt mig den här gången. Hur ska då hon kunna förklara för honom, då hon känner mig ännu sämre än han? Avdelningen jag går på specialiserar sig främst på de som blivit utsatta för våld/sexuella övergrepp, men även om det är ett av problemen som gör mig till den jag är idag så är det ju ångesten och bråken som förstör och som jag skulle vilja ha hjälp med att få honom att förstå. 

Men nu ikväll försvann allt hopp då han lämnade mig gråtandes i soffan (för andra kvällen i rad) och erkände att han inte orkade med vad jag går igenom just nu, för att han uppfattar mig som att jag bara klagar på allt han gör. Då jag brukar påpeka att jag inte "känner" hans tröst då han är så mentalt borta. Tittar på sport, blundar eller liknande. lägger en "slapp" hand på mig och bara verkar allmänt leds på situationen. Det stjälper ju mer än vad det hjälper mig, och när jag försöker förklara hur jag känner så överger han mig alltid för att "det duger ju ändå inte det han gör".... Åh. Känns så förbannat hopplöst!

Anmäl
2013-04-17 23:53 #14 av: susceptible

#12 och ändå blir vi så ofta lämnade ensammen... och så totalt missförstådda! Det är så frustrerande och smärtsamt på samma gång... :(

Anmäl
2013-04-18 00:05 #15 av: emmachk

#13, #14: Åh, förstår precis! :( Det känns så brutalt elakt när dom lämnar en bara sådär men samtidigt så kan man förstå. För det är garanterat påfrestande för personer som dom att leva med såna som oss. Ta det inte på fel sätt nu, men jag medger iallafall att jag inte alltid är lätt att leva med. Man vet ju själv hur det känns om man för en gångs skull är på bra humör och så kommer någon och "drar ner" en...

Jag tror inte att man kan förvänta sig att ens respektive alltid ska orka med ens problem men det man vill ha är ju bara förståelse! Typ "Okej, nu mår du såhär igen men det är ok! Det går över." Och ger en kram eller dylikt. Inte suckar, stånkar, stönar, gapar och sticker. För det gör ju allt bara så mycket värre!

När jag är glad och skrattar så gör ju han också det. Men när jag är det minsta nere så tar han avstånd och det känns verkligen inte bättre för mig. Han har själv sagt att "jag vet inte vad jag ska göra!". Men det känns verkligen som att han borde följa mig till min läkare någon gång och kanske få tips så han också klarar mina attacker. För han blir ju lika påverkad av dom som jag.

Skickar en stor varm kram till dig!! Du är inte ensam! Och jag vet precis vad du känner just nu och det är FÖRJÄVLIGT. Jag vet.

Anmäl
2013-04-18 00:14 #16 av: susceptible

Ja, jag har också intalat mig själv att jag är antagligen ett h-vete att leva med. Knappt man orkar med sig själv många gånger, så det är klart att det är väldigt svårt för han, även om han inte är "mitt uppe i" skiten, smärtan, ångesten och paniken som man själv är inne i. Hur mycket jag än förstår honom så känns det alltid som att man hänger nerför ett stup och han bara tittar på, och låter mig falla. Och så kommer ångest tankarna in "kan han verkligen älska mig när han låter mig falla, gång på gång, när han ser hur trasig och ledsen jag är?". 

Men i hans sits så ser det ju antagligen helt annorlunda ut... Nu ikväll har jag fått tampats med skiten helt ensammen, han suckade, stönade, snäste. Och gick. Gick förbi mig två gånger, utan att lägga någon notis om mig. Stängde sovrumsdörren, som för att markera "jag vill inte ha med dig och ditt lipande att göra". Det gör så äckligt ont. Som om jag knappt är välkommen in till mitt eget sovrum, min egen säng. För jag är bara till besvär i hans ögon... 

Men det tror jag på, att ta din kille till din läkare är säkert den ultimataste lösningen! Vet dock inte vad jag själv ska ta mig till nu då min egen bekräftat att han inte vill ha med mitt mående att göra.. 


Stor kram tillbaka! Tack för ditt svar, känns faktiskt lättande att höra från någon som kommer från en sån liknande situation! 

Anmäl
2013-04-18 00:46 #17 av: emmachk

#16: Vet du.. Jag tror inte att han skiter i dig och dina känslor.
Han är nog bara trött på att se dig ledsen. Du har ingen annan du kan prata med? Någon kompis, syskon? Jag tycker du ska försöka låta honom vara för denna gång. Han känner sig nog bara hjälplös precis som du och vill bara "ge upp" för stunden.

Hans beteende är inte rätt men jag tror att ni behöver hjälp tillsammans. Kanske hjälp att kommunicera bättre? Jag vet då att jag och min sambo behöver det. För jag är dålig på att berätta för honom när jag mår dåligt på ett sätt utan att få honom att må dåligt, förstår du?

Som sagt så tror jag inte att han vill se dig falla, han är nog bara trött och saknar den glada du just nu. Och det är svårt att låtsas vara glad när man inte är det och det ska man inte behöva göra heller. Har du provat att ge honom en kram i sådan här situation? Hur reagerar han då? När jag får ångest så brukar jag istället bara krypa upp bredvid honom och säga "Jag har ont i magen och känner mig ledsen. Kan jag få en kram?" och då brukar han svara betydligt bättre och faktiskt ge mig den tröst jag behöver istället.

Ibland behövs det bara varierande sätt att uttrycka sig på för att få skillnad.

Anmäl
2013-04-18 09:07 #18 av: susceptible

#17 Jo jag vet.. Det är han säkert. Varje gång det blivit såhär så har jag låtit det gå förbi "spelat normal" hela dagen fastän jag egentligen haft krig inombords. För att han ska vara nöjd.. Men så på kvällen saknar jag bara att prata med honom, att kunna prata om varandras känslor. Har alltid haft en sån bra dialog om allt förut, men nu har han kommit in i någon period då han är totalt avstängd och inte alls ser det själv. 

Han orkar inget, vill inget, bara allmänt leds på livet/mig.

Ja det har jag! Men ibland är han så frånvarande att det känns som att han inte vill vara där, och då känns det så patetiskt att "tvinga sig på" honom. Jag blir mer osäker och får mer ångest, och saknar ju att bara få den där bekräftelsen, för att verkligen veta att han vill krama/älska/finnas där för mig.

Jahapp, då var det en ny dag. Det ser ut som vanligt, spela som om ingenting har hänt. Jag kommer inte ens att kunna ta upp gårdagens problem, och än mindre kunna hitta en gemensam lösning då... Bara gå och spela att allting känns bra. :/ 

Anmäl
2013-04-18 15:32 #19 av: emmachk

#18: Okej :( Men om du vill så skicka mig ett meddelande så kan du få min Facebook så kan vi prata där om du vill. Sitter mer där mer än här!

Anmäl
2013-04-18 15:33 #20 av: emmachk

Ursäkta att jag stavar dåligt. Sjukt jobbigt att skriva här via mobilen :P

Anmäl
2013-04-18 19:56 #21 av: susceptible

#19 Har skickat meddelande nu! 

Och jag märker inga stavfel, så det är lugnt. ;)

Anmäl
2014-07-23 11:19 #22 av: molbojse

Orkade inte läsa alla kommentarer, men jag har precis samma problem med min sambo. Han har Asperger och ser inte de små tecknen innan något skiter sig. Därför säger jag hela tiden "nu har jag ångest", "nu är det svajigt, så kräv helst inte massor av mig", "nu mår jag så här", "nu mår jag så" och så vidare. Oftast känns det som att han lyssnar, men jag känner aldrig att han förstår. Vi har varit tillsammans och bott ihop i 1½ år. Igår sa han att han bara inte orkade mer, Självklart får jag fullskalig panikångest och bara skriker rakt ut, skär mig, hyperventilerar och har mig. Jag har varit självskadefri i över två år, men igår kväll bara orkade inte psyket mer. Han åker med mig in till akuten och syr. Han säger dock att det inte bekommer honom att jag självskadar, men jag tror inte riktigt på det. När han kom in i badrummet och såg allt blod och min sönderskurna arm tittar jag bara på honom och säger "det är så här ångest ser ut". Han förstår saker om han kan se dom. Nu har han sett det, men jag tror fortfarande inte att han förstår. 

Hur i hela världen får man någon som inte förstår att förstå?

Anmäl