09. Anhöriga

Öppenvård psykiatriavdelning

2012-12-04 20:38 #0 av: jolenelarsson

Hej!

 

Min mamma blev idag inlagd på avd 25, vrinnevisjukhuset. Hon har haft kontakt med psyk flera gånger och nu ska hon få vara inlagd ett tag. Så vitt jag förstår så har hon till viss del lagt in sig frivilligt, men inte helt. Det är svårt att prata med henne över telefonen, då hon är riktigt virrig.

Denna avdelning är vad jag förstår, så kallat öppen. Alla patienter kan röra sig fritt på avdelningen, men ytterdörren är låst.

Är det någon som vet hur det går till på dessa avdelningar? Mamma är jätte rädd att hon ska bli nersövd, fastbunden och aldrig mer utsläppt. En av anledningarna till att hon är där är just ångest, rädsla mm. Hon har aldrig skadat sig själv eller andra, hon är "bara" rädd för allt och lever i ångest.

Tänkte om någon här varit på en sådan avdelning och kan berätta hur det är att vara inlagd. Jag har själv aldrig träffat en kurator ens, så detta är helt främmande för mig.

Anmäl
2012-12-06 04:30 #1 av: Internettan

Vad jobbigt för både din mamma och dig. Jag har tyvärr inga erfarenheter att komma med men har svårt att tro att man skulle "tvångsbehandlas" på det sätt som man ibland ser på TV. Det var nog mer förr. Hoppas din mamma får den hjälp hon behöver. Ångest och rädsla är hemskt att leva med.

Anmäl
2012-12-06 21:50 #2 av: [vädur-52]

Kan förstå att detta känns jobbigt när man inte vet vad som väntar.

Din mamma kommer att få medicinsk hjälp och dit hör inte

inlåsningar och liknande,så det behöver ni inte oroa er för.Ny

medicin får hon antagligen och det kan vara jobbigt i början då det

ofta är jobbiga biverkningar,men det klingar av efter några veckor.

Meningen är att dämpa ångesten och rädslorna så att hon får bättre

livskvalitè.När hon mår lite bättre så kan hon komma hem på

permission,en dag eller en helg.Under tiden på sjukhuset kan hon gå

promenader,med el.utan personal.Kanske har de någon terapiverkstad

där hon kan hitta något att syssla med om hon vill och orkar.Hon

lär inte få stanna så länge för oftast är det fler som behöver läggas

in än det finns platser.

De personer som blir inlåsta och lagda i bälte o.likn. är de som är

mycket sjukare än din mamma.De kanske lever i en helt annan

verklighet,hör röster  och kan skada sig själv och andra.

Detta är mycket allvarligare.

Önskar att ni ,mamma i synnerhet,får all hjälp och att livet ter

sig ljusare,snart. 

Anmäl
2012-12-12 21:32 #3 av: HannaM

Det är en vårdavdelning som vilken annan i princip. Dörrarna är låsta eftersom många patienter är förvirrade, en del är en fara för sitt eget liv och en del har stora problem med skev verklighetsuppfattning.

På en psykiatrisk vårdavdelning brukar olika typer av behandling diskuteras som tillexempel medicinering, gruppterapi, dbt, kbt och även ect. Det normala är att någon antidepressiv medicinering sätts in och att man får ångestdämpande medicin ovanpå det.

När det är lite mer stabilt och det finns en plan för vården framöver skrivs man ut till hemmet.

 

 

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2012-12-20 22:59 #4 av: jolenelarsson

Tack för alla svar.

Idag var på  jag möte med/om henne med läkare och skötare.

Kan säga att personalen är oerhört duktig och svarar alltid "rätt" saker när hon kommer med sina påståenden. De känns väldigt duktiga på att "läsa mellan raderna" på det hon säger. (Hon har problem bl a med tablettmissbruk, ångest, skilja på sant och falskt när det kommer till händelser)

Så all hennes oro är helt obefogad och hon är inte längre rädd just för psykiatrivården. Det kommer nog att dröja framåt våren innan hon får komma hem med vårdare (om någonsin). Men fantastisk personal och engagerad!

Jag är imponerad. Inte alls den bilden som jag hade i huvudet...har nog sett för mycket film. De är aktiva och försöker verkligen reda ut detta och få henne bättre, även om hon känner sig motarbetad.

Lite klurigt bara att sitta så mellan. De sa saker som jag både tyckt och tänkt länge för mig själv, men samtidigt så förstår jag ju hennes resonemang också kring vissa saker. Men det gick mycket bra och jag hoppas att min positiva inställning till deras hjälp kanske på något sätt påverkar hennes inställning i framtiden.

Anmäl
2012-12-21 21:13 #5 av: [vädur-52]

Vad roligt att läsa att det har fallit ut väl så här långt.Jag har tänkt

på er mycket så det var roligt att få en "rapport".Det har inte gått

så lång tid än, det får man ha i minnet och förbättringen går

sällan så fort som man skulle önska,men den rör sig i rätt

riktning i alla fall.Önskar er allt gott för framtiden.

Anmäl
2012-12-21 22:48 #6 av: jolenelarsson

Jag tycker att det skett stora framsteg mycket snabbt. Hon är psykiskt sett mycket bättre redan och gör saker "psykiskt" (ex lyssnar, börjar få vilja att aktivera sig) Sen så ser hon kanske sämre ut för folk som ännu inte accepterat eller reflekterat klart kring det som hela hennes liv är uppbygt på.

Hon har varit hypokondriker så länge jag kan minnas vill jag påstå, och det har blivit "värre" sen hon kom dit. Men det känns inte så konstigt för mig. Hon har ju alltid reagerat på det sättet, men lite mer "ytliga bekanta" tycker att det är hemskt att hon numer knappt kan gå, svälja, andas och så vidare. Jag ser framsteg, andra ser baksteg, men snart ser vi nog samma sak. De andra har aldrig haft en chans att få se hennes "klara" perioder, utan bara den föreställning hon levererat.

Tyvärr kände jag för 4-5 år sedan att hon allt mer sällan kom "tillbaka" från detta tillstånd och slutligen fastnade hon där. För 20 år sedan var hon "sig själv" kanske 20 min varje dag. 10 år sedan var hon sig själv kanske 5 min varje dag.

Det som känns konstigt för mig är ändå det att jag levt hela livet med en mamma, som egentligen är en annan person. Vem är då min mamma? Min mamma är på ett sätt nu "död". Hon försvann för länge sedan och jag har egentligen kanske bara träffat henne några timmar totalt i hela mitt liv. På ett sätt så kan jag känna att jag väntar på att min mamma ska komma tillbaks, men samtidigt så känner jag mig hoppfull inför att få träffa min "riktiga" mamma efter alla dessa år. Ber om ursäkt till alla som läser detta om jag uttrycker mig klumpigt eller använder mig av ord och termer som uppfattas stötande eller kan feltolkas. Jag vet inte vad man kallar olika stadier i en psykisk sjukdom. Vet bara att hon hittils fått en diagnos som benämns "....simulerings..."-något och innebär ångest-hypokondri osv. Det är väl kanske ingen diagnos, utan mer en del av något. För det finns mycket att jobba med här har jag förstått nu.
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.