00. Allmänt om ångest

Panikångest och är hypokondriker

2012-10-05 22:00 #0 av: mary8012

Håller på att bli tokig!!

När jag var yngre vet jag med säkerhet att jag var hypokondrisk. Kommer såväl ihåg när jag var i tonåren satt och kollade i kvällstidningar och det stod något om sjukdomar, då började jag direkt leta på kroppen om jag hade några symtom. Sa åt min mamma att extra kolla mig och frågade henne en massa och självklart blev hon till slut irriterad och arg och sa att jag fick sluta upp med dumheterna. Jag vet inte riktigt hur många år jag var som värst men det var nog en hel del.

Sen var det lugnt i flera år, fick då andra symtom som att jag hade mycket problem med ryggen. Fick ryggskott bland annat. Och plus att jag satte väl stressen i ryggen, som sagt hjärnan är smart.

Sedan började jag få mycket panikångest och de är många när jag är stressad och inre stressad.

Nu på senare år så började jag få ont i vänster sida, tryck över bröstet, domningar i armen och i fingrar, svårt att andas, hjärtklappning,hjärtrusningar mm.

Under detta år har jag åkt in akut ett x antal ggr för jag tror att jag har fått hjärtinfarkt, de tar prover efter prover, ekg etc, och inget är fel.

Jag fyller 32 år nu i jul så jag är ju inte "jättegammal", men när man läser överallt så spelar ju åldern ingen roll,man kan ju få vilken sjukdom som helst.

Har jag ont i magen har jag cancer i magen eller pulsåderbråck.

Har jag ont i huvudet har jag tumör,eller åderbråck i hjärnan som kommer att brista.

Jag tror att jag har alla sjukdomar och jag märker att det blir bara värre och värre,

Är till och med rädd att ut och gå för tänk om jag dör.

Jag kan tänka mig att det ser helt "sjukt ut" det jag tänker och tror men det är min vardag och "sjukdom"

Jag äter antidepressiva tabletter, har atarax vid ångest, insomningstabletter. Går till psykolog och sjukgymnast inom psykiatrin, så man kan ju säga att jag gör allt som man ska göra för att bli "bättre".

Men tyvärr känner jag såhär fortfarande.

Nån mer som känner igen sig? Isåfall berätta gärna om era erfarenheter och vad ni gör för att må bättre och om det nån som har blivit "botad".

Hoppas att ni orkar läsa igenom detta långa inlägg och att nån svarar:

Kram till er

 

Anmäl
2012-10-06 14:04 #1 av: AkiMar

Hej!!

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, det är så himla jobbigt att leva så varje dag, hela tiden!!

Just nu för ca 10 min sen satt jag och mamma prata om diabetes och hon sa till mig att jag kanske är på gränsen för att få diabetes för att blodsockret var lite hög, du kan tänka dig hur jag mår!! Jag känner en konstig känsla i mig, jätte svag, skakig,orolig,lite spänd på armar och ben, förvirrad, det ända jag vill är att bara för mig själv.

Jag VET att jag också är hypokondriker, för att jag har alla sjukdomar som går att ha, just nu är det diabetes! Det är en hemsk känsla som verkligen inte vill/kan gå bort!

Min familj har också sagt åt mig att lägga av och tro att jag har någonting hela tiden så nu håller jag känslorna för mig själv fö att jag känner att dom aldrig kommer att förstå hur jobbigt detta är för mig, och när jag ser att JAG har vart anledningen som har fått dom att må dåligt så äter det upp mig inne ifrån jag mår som sämst då, därför har jag valt att spela glad och lycklig framför dom!

Jag har börjat prata med en kurator, nu på måndag är det andra Ggn för mig, jag hoppas att dt hjälper mig för att jag känner att jag orkar verkligen inte mkt mer, det blir jobbigare och jobbigare för varje dag!!

Du ska veta att du inte är ensam om detta, vi får försöka vara starka och klara av detta!

Ha en bra dag :)

Anmäl
2012-10-06 21:03 #2 av: mary8012

Hej.

Jag blir så himla glad att jag inte är ensam om detta även om man inte önskar någon annan detta helvete, för ett helvete är det verkligen.

Jag har gått i flera år inom psykiatrin och inte förrän nu har jag fått hjälp, men ändå känns det inte tillräckligt. Man vill ju bara vakna upp en dag och känna idag mår jag bra.

Just nu har jag ont i vänstra sidan av axeln och det går ända upp till huvudet och ner i käken så nu tror jag att det är något fel på mig igen att jag har en tumör eller att jag håller på att få en hjärtinfarkt.

Det är så jävla jobbigt.

Lever med en jättefin man och mina tre underbara barn, och man vill ju inte utsätta dem för detta,

Man känner att man blir en börda. De orkar ju inte lyssna på en till slut.

Min 7-åring frågar mig varje dag "mamma har du ont någonstans idag?" och då märker man ju hur man beter sig, men man kan ju tvärr inte göra något åt det.

Tack för att ni finns!!

Anmäl
2012-10-07 14:17 #3 av: AkiMar

Jag undrar verkligen varför det är vissa som blir hypokondriker och hur vissa kan få en sjukdom utan att få världens ångest! Vi som lever med ångest och är hypokondriker lider otroligt mkt, och tyvärr finns det inget som kan hjälpa oss att bli av med detta utom vi själva! Folk säger till mig, sluta tänk på att du har en massa sjukdomar, men det dom inte fattar är att jag är inte den som skappar dom hemska känslorna/symtomerna med flit, jag kan sitta och kolla på teven, jag kan sitta och äta middag har haft en underbar dag men ändå från 1sekund till en annan så kommer min ångest och hypo från ingenstans och då mår jag riktigt skit! Vad kan man göra för att bli av med detta??!!

Eftersom vi psykar oss så mkt med olika sjukdomar, det gör så att vi lurar kroppen och får dom här hemska känslorna i kroppen!! Jag lider utav världens yrsel och trötthet! Och så har jag haft spänningarna i musklerna ett bra tag nu, och det ända jg får upp i huvudet är att jag kanske lider utav epelepsi och att jag kommer säkert börja krampa snart! Men om man tänker logiskt så är spänningar i musklerna en del utav ångesten, varför kan jag inte sätta stopp där och tänka ok det är ångesten istället för att tänka lååååångt framåt och ser mig själv krampa utav ett epelepsi anfall!! Usshh D e så hemskt, blir ångestfylld utav att skriva detta, men ändå är det skönt att känna att man kan skriva av sig här och veta att andra vet exakt vad jag går igenom!!

Jag förstår att du inte vill sätta din familj för oro, men ibland är det bäst att förklara för dina nära och kära vad du verkligen går igenom, det känns som att dom förstår dig på ett helt annat sätt än att bara höra oss klaga över att vi har ont överallt!
Om vi förklarar punkt för punkt kommer dom nog förstå oss bättre!! Så tänker jag iallafall hehe!!

Får jag fråga dig, hur funkar set för dig att gå och jobba och umgås med människor??!!

Mvh akimar

Anmäl
2012-10-07 22:44 #4 av: mary8012

Just nu pluggar jag. Och ibland går det bra och ibland måste jag gå hem för jag får sådan panik. Det har hänt att jag har åkt till akuten eller till psykakuten när det har vart som mest.

Det är nog ca 2 år sedan jag jobbade så jag kommer faktist inte ihåg hur jag mådde eller betedde mig då, man har en så kolosal förmåga att glömma och förtränga många saker.

Jo jag har pratat med min man, han förstår men ändå inte, det är svårt att förklara. Och man vill ju inte tjata om det varje dag då orkar man ju de inte med en.

Ja konstigt får man en liten känsla av mindre oro när man får skriva av sig och att andra kan förstå vad man genomgår varje timme varje minut.

Har du provat något så som tex yoga, zonterapi eller något annat som kan få en att gå ner i varv och det dämpar en liten del av oron.

Jag gick ett par gånger på yoga och det tyckte jag var riktigt lugnande, men tyvärr har jag inte ekonomin för det nu när jag studerar, men så fort det blir bättre med pengar så ska jag försöka ta tag i det igen.

Om jag får fråga dig, äter du någon medicin eller lugnande eller något?

Hur går det för dig att jobba och umgås med andra människor?

Jag umgås ofta med folk som känner mig och som jag litar på till 110%, som jag kan va med själv med och säga allt jag tycker och känner. Efter en tid så vet man verkliga vilka som är ens "riktiga" vänner.

Idag var jag hos min vän och tidigare idag kände jag oro och stress, spänningar,huvudvärk etc.. Men när jag fick åka och hälsa på henne så var det som om oron och allt pös ut, vet inte hur jag ska förklara.

Men nu när jag är hemma börjar det komma smygande tillbaka, och hur irriterande är inte det!, man tänker åhh va skönt äntligen "lugn" kväll.

Känner du igen dig?Glad

Mvh Maria

Anmäl
2012-10-08 00:45 #5 av: AkiMar

Jag märker också att jag är jätte glömsk, du kan fråga mig vad jag åt eller gjorde igår och jag kan ha jätte svårt för att komma ihåg dom sakerna!

Jag har tänkt på att prova yoga för att jag har läst att det ska tydligen vara bra för oss som lider utav depression och ångest för att den dämpar oron som du säger, men jag vågar aldrig gå själv till saker och ting och just nu har jag inte hittat någon som vill följa med mig så får se när det blir av,men någon Ggn ska jag prova, D har har lovat mig själv!

Jag fick utskrivet oxsascand som jag skulle ta 3 ggr om dagen en hög dos, 1 dag tog jag 2 tabletter jag vart så himla trött att jag fick gå hem från jobbet för att jag vart så yr utav tröttheten, nästa dag tar jag och bokar en akut tid till vc igen och då får jag en annan läkare för att undersöka min mage ( jag har mkt problem med magen, uppblåst och värk) då säger han till mig att han tror att det beror på stress, sedan frågar han mig om min hälsa och om jag tar mediciner?! Då sa jag att jag har precis fått utskrivet oxsascand, han går in i min jornal och tittar på mig och säger herregud vilken stor dos du har fått utskrivet, man ska alltid testa sig fram med den minsta dosen, så jag har alltid vart rädd för tabletter och läkare för att jag litar inte på dom, så nej jag tar inte någonting just nu, tar en halv oxsascand om jag har för mkt ångest ! Jag ska be dom hitta mig en psykolog , får se om det hjälper!!

Hur e det med dig? Tar du medicin/psykolog???!!

Japp jag känner igen mig mkt i den situationen angående att umgås med vänner och inte känna oro eller något!
Så här lyder min situation, när jag fick mina första panik attacker bodde jag hos mina föräldrar det vart så mkt att jag hamnade också i psykakuten ett par ggr, till sist låg jag på soffan i 3 veckor utan att ens kunna resa mig själv för att gå på toaletten själv, mina föräldrar och syskon fick mata mig och vaka mig 24/7 under dom 3 veckorna för att jag inte kunde göra NÅGOT alls, under den tiden såg jag hur mkt dom led med mig i tystnad, jag kände/känner en sån stor skuld att jag fick se dom lida pga att dom såg sitt barn/syster hamna i en sån djup deppresion med stor ångest, IDAG när jag åker hem till mina föräldrar får jag ALLTID mkt ångest pga att jag försöker spela stark så att dom inte ser att jag mår dåligt igen för att jag är såååå himla rädd att skada min familj pga mig ( det är väldigt svårt att förklara så att du förstår hur jag menar men ska göra mitt bästa)
Så eftersom jag lider i tystnad blir det värre därför får jag ångest och oro där borta, men när jag är hemma själv så mår jag nästa aldrig dålig!
Så om jag säger så här, jag mår bäst när jag är ensam och där ingen ,absolut ingen kan se mig må dåligt!

Du kanske känner samma sak, du är rädd för att oroa din familj för mkt om du visar att du mår dåligt så det blir en stor press på dig och därför mår du dåligt hemma, du kämpar för att vara glad men ändå så äter ångesten upp dig fast du försöker vara stark!!
(Jag hoppas du förstår vad jag vill mena, det är så svårt att förklara ibland hehe) !!

Ojjj det blev väldigt långt, hoppas att du orkar läsa allt hehe!!

Mvh AkiMar

Anmäl
2012-10-11 11:02 #6 av: kristina130

Hej!

Jag känner igen mej i precis allt!!! Jag fyller snart 48 år, och min första panikångestattack hade jag när jag var 16 år, alltså för över 30 år sedan! Tyvärr har jag heller inte lyckats bota detta, utan äter fortfarande mediciner för det ( fast har ändå återkommande panikattacker flera gånger i veckan+ oro nästan hela tiden ). Jag var också sådan när jag var yngre att jag satt och läste tidningar ( eller om jag hörde talas om någon som drabbats av sjukdom ), då fick jag också de symtomen och trodde att jag skulle dö. När jag kom upp i 20-årsåldern var det mera pang bom/panikattacker som kom, alltså att jag skulle dö där och då. Har också haft döden nära inpå mej mycket ( vet ej om det har betydelse ). Min bror blev ihjälkörd när jag var 4, när jag var 9 dog granntanten ( som brukade passa mej ibland ) i leukemi. Min pappa dog i hjärntumör när jag ar 12, när jag var 13 dog min älskade faster i cancer. När jag började mitt jobb dog 3 människor där på några månader ( yngre människor ), pulåderbråck i magen i 2 av fallen och den 3:dje blev knivskuren till döds. När jag var 22 dog min bästa kompis som var 25 av bodpropp i hjärnan, 2 år senare dog min brors pojke ( 16 år ) av hjärnblödning. Däremellan svärföräldrar och andra bekanta. 2008 doh min andre bror, han vaknade inte upp ur narkos, och min mamma dog av hjärtsvikt samma år. Så båda mina föräldrar och 2 av mina bröder ( har bara en bror kvar ) är borta. Jag vet inte om allt detta har betydelse, men varje dag så är jag livrädd att dö i hjärtat eller att det ska vara något med huvudet, precis som du säger, och jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag har en sladdis på 8 år och sambo, känner mej så ledsen att jag inte kan var glad och njuta av livet för deras skull. Har också gått i terapi, går för tillfället i KBT, men inget verkar hjälpa. Så fort jag känner minsta lilla kommer en negativ tanke om att något är fel, sedan är det fullt pådrag.

Jättekramar till er andra som också kämpar!

Anmäl
2012-10-11 20:08 #7 av: mary8012

Hej.Jag känner verkligen med er, denna "sjukdom" är fruktansvärd. Jag tänker aldrig att alla hemska saker händer inte mig utan tvärtemot. Detta kan hända mig, hoppas att ni förstår vad jag menar.

Att jag ska få  t.ex pulsåderbråk, brukar då känna efter på magen om jag känner pulsen extra mycket. Eller hjärtinfarkt så fort jag får ont i bröstet, eller bråck i hjärnan, eller stroke. Min rädsla just nu är hjärtinfarkt igen, visst dom säger att jag är för ung, men min bästa kompis som bara är 29 år fick en pacemaker när hon var ca 20, som sagt man kan aldrig vara säker.

Nu igår fick jag jätteont i nacken men det var jag inte så rädd för, men idag fick jag fruktansvärt ont i bröstet, illamående, ont i käken, svårt att andas, ja ni vet alla dessa symtom. Jag tänkte för mig själv, det är inget farligt, det är bara spända muskler,  jag har ju som sagt vart in ett x antal ggr och kollat hjärtat och alla dessa prover.

Jag hade tid vid min naprapat idag och hon sa att jag var fruktansvärt spänd i min vänstra axel och nacken. Och är väldigt spänd i vänstra bröstmuskeln. Hon frågade om jag hade ont vid bröstbenet och svårt och andas när jag ligger på magen, och det var ju helt klockrent. Då sa hon att jag kunde ha något som heter fibroadenomatos, snacka om jag blev livrädd,men har nu kollat det på nätet och det är ofarligt, men hon tyckte att jag skulle gå till doktorn eller åka på mammaografi för att vara säker att det inte är något annat.

Så självklart är jag skitnervös över det.

Har nu beställt tid till mammografi så jag får det ur världen. Men är livrädd, min svärmor har just nu blivit frisk från bröstcancer. Jag tänker inte det också.

Kände mig väl lite bättre efter besöket hos naprapaten, men bara några minuter efter jag kom ut därifrån fick jag skitont i bröstet och alla symtom igen.

Så jag åkte i panik till min vårdcentral, fick komma in direkt och kolla hjärtat med EKG, puls och syresättning. Sedan kom en doktor in och frågade mig hur jag mådde och hur jag kände. Efter ett tag frågade han mig om jag är rädd för jag ska dö. Jag började störtgrina och sa ja det är jag. Han sa att allt såg bra ut och att jag var för ung för att få hjärtinfarkt. Han frågade mig även om jag hade sökt för detta många gånger. Och jag sa att inte så många ggr och att det var länge sen sist.

Och även om jag åt någon medicin och om jag brukar få panikångest, ja svarade jag, men det var länge sen nu sa jag.

Han sa att allt såg bra ut och sa sedan att jag skulle följa med in på hans rum så vi kunde prata lite.

Jag har aldrig mött en sån underbar läkare, ham lugnade mig, förstod mig helt. Jag fick utskrivet lugnade och jag blev så tacksam, det var vad jag verkligen behövde.

Men som sagt man blir tokig på detta, det är bara att inse att vi kommer att få leva med detta. Men varför, varför just vi. Eller vad säger ni?!

AKIMAR: Du undrade vad jag åt för medicin, jag äter venflaxin och går ibland till psykolog. Men hon har ställt diagnos på mig och jag hat posttraumatiskt stress sndrom, desnos, och depression. Äter du någon medicin och går du till någon psykolog?

KRISTINA 130: Jag lider verkligen med dig, jag förstår verkligen hur du mår och det är för jävligt. Jag har inte provat Kbt, men en av mina bästa vänner går till en och hon mår precis som oss och hon säger att det inte heller hjälper henne. Det hon har fått hjälp av är medicinering och lugnande och att hon faktist har börjat gått i kyrkan.

Hoppas att ni orkar läsa detta långa inlägg.

Kram till er alla.

Anmäl
2012-10-12 08:47 #8 av: kristina130

mary8012, jag känner precis igen det där som du skriver om att du känner på magen för att känna pulsen ( rädd för pulsåderbråck ), det har jag gjort jättemånga gånger. Och det där att alla hemska saker ska hända mej, inte tvärtom!!!

Man kan ju precis som du skriver få ont i bröstet av spända muskler eller om man har fel på ryggkotorna. Jag är stelopererad litet högre upp i ryggen, och innan operationen fick jag ofta att det låste sej i hela bröstkorgen så jag kunde inte ta ett djupt andetag eller röra mej, då var det som om någon hade tagit en kniv och dragit tvärs igenom bröstkorgen. Jag hamnade till och med på hjärtintensiven för detta eftersom de trodde att det kunde vara hjärtat. Men det visade sej att min ena disk mellan kotorna var så tunn att ibland kom kotorna mot varandra, så nu efter operationen är jag i alla fall bättre för detta. Kanske kan litet av dina problem också komma från ryggen?

Jag tycker det var jättehärligt att läsa att du träffade en så trevlig läkare, inte ofta de har tid eller förståelse för hur vi mår och känner.

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att du unga tjejen ( du är bara 1 år äldre än min store son ) ska bli av med detta helvete. Jag tänker ofta tillbaka på alla år som jag spillt bort i onödan över att ständigt oroa mej för att jag ska dö istället för att njuta av livet, de åren har ju gått utan att jag tagit tillvara på dem. Det är så fruktansvärt frustrerande att sitta och tänka på att man haft detta i över 30 år och fortfarande blir lika rädd. Jag tror att man etsat fast dessa negativa tankar i hjärnan, så de kommer automatiskt.

Önskar så att du får den hjälp du behöver, nu kan du i alla fall känna dej trygg och veta att det inte är något fel på ditt hjärta.

Jag har läst 2 bra böcker som jag kan rekommendera dig ( det brukar hjälpa mej att ta fram och titta i dessa också när jag håller på att få en panikattack ). Den första heter Befriad från oro och ångest, och är skiven av Lucinda Basset. Där får man läsa om flera som känner som vi.

Den andra heter Ingen panik och är skriven av Per Carlbring, den handlar om panikångest och avd som händer i kroppen.

Kramar Kristina

Anmäl
2012-10-13 18:49 #9 av: mary8012

Hej

kristina130 Dom ska jag verkligen ta och läsa. Det konstiga är ju att man vet ju alltid vad som händer när man får ångest, men det spelar ju som sagt ingen roll för när man får attackerna är det som om hjärnan inte fungerar och kan "säga" till en att lugna ner sig, det är bara ångest ingenting annat.

Och som jag skrev förut(tror jag) att min naprapat hittade konstiga knölar i mitt vänstra bröst, att hon tyckte att jag skulle kolla upp det. Så nu är man ju jätteorolig över det. Men jag har beställt tid vid bröstenheten, och jag skulle bli kallad inom 3 veckor.

Men som sagt nu blir det 3 veckors oro och panik.

Äter nu någon medicin och går till någon och pratar med något om din panikångest och hypokondri?

Kramar Maria

 

Anmäl
2012-10-15 15:59 #10 av: kristina130

 mary8012, förstår att det måste vara fruktansvärt drygt att vänta 3 veckor, men jag är helt säker på att det är muskelknutor som är spända du har. Min brors dotter ( som är väldigt stressad, hon har dock ingen ångest ) gick till naprapat för sin nacke, de hittade flera knutor, så hon fick magnetröntga den, det var muskelknutor för att hon varit så spänd! Men förstår dej till fullo, ska bli skönt när du har kollat upp det ordentligt. Precis som du skrev innan så tänker man ju alltid det värsta, istället för att tänka positivt.

Jag har medicinerat i 30 års tid med olika mediciner. Sedan ett halvår tillbaka äter jag också ADHD-medicin, fick diagnos för 6 månader sedan. Flickor kan visst få ADHD som ångest medan pojkar är mer utåtagerande. Jag tycker väl äntligen att medicinen börjar hjälpa litet, jag har Medikinet för ADHD. Sedan håller vi på att sätta ut mina benzodiazepiner efter nästan 30 års bruk!!! Har lyckats halvera dosen på 2 månader, har fått Lyrica istället, tycker att det hjälper bra. Sedan har jag Paroxetin (SSRI-preparat), det har jag haft i nästan 20 år, det ska vi kanske sätta ut också. Sedan har jag Zoplikon ( till natten ibland ), theralendroppar+atarax vid behov. Jag går också min 4:e vända i KBT, men jag tycker inte att jag gör några framsteg trots att jag försker öva. Men, vill inte göra terapeuten alltför besviken så säger att det känns bättre, dessutom har jag inte många gånger kvar att gå där. Jag har provat det mesta tycker jag, pratat med psykologer när jag var yngre ( det hjälpte tyvärr inte eftersom jag ändå kände mej lika rädd när ångesten kom ), fått NADA-akupunktur ( hjälpte inte ). Provat olika hälsopreparat och kurer. Men, tyvärr har det inte hjälpt mej. Varje gång när jag får panikångest så är jag övertygad om att jag ska dö eller bli tokig ändå, varje gång jag får panik så känns det som att den här gången 'r det verkligen på allvar. Jag lyckas inte lugna ner mig trots alla år med panikångest. Visst är man knasig?!

Många kramar kristina

Anmäl
2012-10-15 20:03 #11 av: mary8012

Hej kristina130

Man känner sig riktigt knasig, jag vet. Men när man går ut och läser så får de ju hemska besked hela tiden, och varför skulle jag inte kunna vara en utav dem?

Det sägs ju att bröstcancer inte gör ont,men ibland står det att några har haft ont. Jag har inte symtom så som vätska eller utslag eller inåt "växande" bröstvårtor men ändå, jag tror ändå det värsta. Usch jag blir tokig....

Jag vet ju att jag är fruktansvärt spänd i mina muskler mycket på grund av inre stress och stor byst.

Det som är tråkigt att jag får ingen sympati från min manoch det kan jag tcka är konstigt för hans mamma blev nligen frisk från bröstcancer så man kan ju tycka att han om någon ska vara lite mer förstående. Jag vet inte vad det är.

Min mamma skulle i allafall följa med mig och det känns skönt, men tyvärr så kan hon "skrämma" upp mig ännu mer än vad jag redan är. Hon berättar om folk som nyss har fått det hemska beskedet, och jag kan tycka att det inte riktigt är rätt sätt.

Jag känner nu när jag har fått lugnande har jag inte fått lika många attacker som tidigare så det är skönt men tankarna finns alltid där de försvinner inte. Alltid är det något nytt. Är det inte cancer så är det något annat, känner du igen dig?!!!.

Har du någon god vän eller någon närstående du känner att du kan prata med?

Jag har tur att jag har några få riktiga vänner som jag kan säga allt till och det är väldigt skönt.

Imorgon ska jag till min sjukgymnast inom psykiatrin och då ska jag ta upp det som jag är orolig över nu. Vi får se vad han säger.

Jag hade oxå paroxetin ifrån början men de slutade att fungera efter ett tag så då fick jag som sagt venflaxin.

Jag hoppas på att dina mediciner kommer att fungera bra, är själv egentligen emot mediciner men vad ska man göra när man inte kan leva utan dem. De är tyvärr livsnödvändiga just nu.

Måste säga att det hjälper mycket att skriva här på ifokus och med dig, man känner sig inte så "ensam" i det hela.

Många kramar Maria

Anmäl
2012-10-17 13:23 #12 av: kristina130

 mary8012, min nuvarande sambo ( sedan 10 år tillbaka ) säger att han förstår att det måste kännas hemskt för mej, men han kan inte förstå hur jag känner. Han är en människa som aldrig oroar sej för något.

Jag vet inte om du ( som jag) känner att man vill visa att allt är OK för sambon, jag vill försöker ständigt det. Jag skäms över min panikångest och tycker synd om honom som har en sån som mej. Detta också att man spänner sej för att man är rädd att få panikångest gör ju att kroppen aldrig slappnar av. Jag säger oftast inget till min sambo ( han jobbar ständig natt, så sover mycket på dagen ) utan när det verkligen är så illa att jag känner att det är helt kört. Då brukar jag gå undan ( har ju också en 8-årig dotter ) och jag vill absolut inte att hon ska se eller tycka att mamma är kontig.

Min sambos mamma har ingen förståelse för att man kan må psykiskt dåligt, hennes bror är gift med en kvinna som vad jag förstår lidit av social fobi,panik och depressioner. Men, min sambos mamma tycker bara synd om sin bror som dragits med den här kvinnan alla år, tycker att hon är kontig som inte följt med på stora bjudningar osv, ingen förståelse alltså. Så, varje gång när jag träffar min sambos mamma spänner jag mej extra eftersom jag är livrädd att få panikångest just då. Någon gång har vi åkt hem litet tidigare när vi varit där och jag mått dåkigt, så där förstår min sambo mej som väl är.

Din mamma är ju knappast något stöd för sej när hon berättar om folk som fått besked att de har cancer, tycker att hon borde förstå att det är det hon inte ska tala om utan försöka lugna dej istället.

Javisst är det så, så snart man slutat tänka på en sjukdom så dyker nya symtom upp som skulle kunna vara en livshotande sjukdom och man börjar oroa sej för det istället, känner precis igen mej!

Var glad att du har vänner som du kan prata med. När jag var yngre hade jag en ganska stor vänkrets. Nu har jag inga kvar, jo 2 stycken som jag träffar/pratar med 1 gång om året. Jag orkade inte fortsätta hålla kontakten utan drog mej undan när jag började må dåligt, och vännerna tröttnade och försvann. Så, jag har ingen vän att prata med. Är jättetacksam över detta forumet, det har hjälpt mej mycket. Vad bra att du har vänner som du kan prata med, och vad bra att du vågade anförtro dej åt dem om hur du mår. Det måste kännas skönt att ha någon att bara prata av sej med när man mår dåligt. Många gånge så kan de ju hjälpa en att se på saker på ett annat sätt.

Jag är också emot mediciner, men som du säger, de är livsnödvändiga för mej, för att försöka få ett så drägligt liv som möjligt.

Hoppas det gick bra hos sjukgymnasten, jag tror alldeles säkert att det är muskelknutor du har. Tänker på dej och hoppas att du snart har undersökningen klar så at du kan känna dej lugnare.

Kramar

Anmäl
2012-10-19 23:30 #13 av: mary8012

Hej kristina130

Usch jag blir så ledsen att du inte har riktiga vänner att prata med. Jag har i allafall 2 st som jag kan säga allt till, och som sagt hade jag inte haft dem hade jag inte orkat. Jag är oxå väldigt tacksam att detta forum finns. Mår man dåligt så kan man ju skriva här dygnet runt. Man vill ju inte störa andra, för ibland kan man ju börja må dåligt när som helst oavsett tiden. Hoppas du förstår hur jag menar.

Idag var jag hem till mina föräldrar och jag trodde att det jag hade sagt till min mamma att jag skulle till bröstenheten att det var emellan henne och mig, men helt plötsligt börjar min pappa och fråga om jag hade vart dit. Visst är man glad att han bryr sig men jag tycker att det var fruktansvärt onödigt att hon hade berättat detta för honom, det kunde jag ha fått gjort själv i stället.

Det du skrev om din svärmors mamma tycker jag enligt min mening att det är för jävligt. Men min far är likadan. Han tycker att det är psykiskt dravel. Men han lindrar allt själv med alkohol, super varenda helg. Och är det så mycket bättre.

När jag pratade med en av mina vänner berättade jag om mina symtom som jag har haft nu ett tag och hon tittade på mig och sa att jag tror att du har fibromyalgi, och jag hade ingen aning om vad det var och hon berättade om symtomen och det stämde in klockrent, gick även ut på nätet när jag kom hem och det var verkligen att läsa om sig själv.

Det kan förklara många av de åkommor jag har. Det skulle kännas så skönt om det var det för då kan man ju förklara för andra varför man är trött jämt, ont i kroppen och att värken flyttar på sig jämt och ständigt, för det känns nu som om att att berätta att man har panikångest inte räcker längre, förstår du hur jag menar.

För som i början när man var yngre kände att det var något som inte stämde med en, och sen när man kom till psykologen och fick sina diagnoser så lättade det väldigt mycket man fick en förklaring varför man var som var och betedde sig så som man gör.

Jag har i allafall beställt en tid för misstanke om fibro, får se när man får komma. Ska även ta upp det med min sjukgymnast på måndag när jag ska dit. Så får vi se vad han säger om han tror att det kan vara så, då så kanske han kan ge mig ett intyg på det för att förstärka det för många läkare tror inte på denna sjukdom, men det kanske du vet?.

Jag blir glad att du iallafall har en sambo som är förstående annars hade du kanske inte "orkat"?. Önskar att jag verkligen kunde få lite förståelse från min man men det är ju ingen idé att förklara för honom han vill ju ändå inte lyssna. Han är ju jättesnäll på andra sätt och vis men på detta brister vi. Men som sagt allt kan inte vara perfekt eller hur?.

Hur går det med din sömn nuförtiden måste du ta insomningstabletter eller nåt annat eller kan du somna utan något medel?

Idag har jag haft fruktansvärda kramper i magen, vet inte vad det beror på, men jag läste om det här med fibro att det kunde oxå vara ett symtom så det lugnade sig lite men ändå, men man blir ju tokig!!!

Hoppas att du har haft en bra dag och att du orkar läsa detta långa inlägg oxå :)))

Många kramar Maria

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.