Jag kände väldigt mycket så i tonåren ända tills den dagen då jag kände det starkare än någonsin. Den dagen fick jag höra på radion om en olycka, en kille något år äldre än mig hade dött och givetvis stegrades det och det visade sig vara just den person som jag var kär i, som jag verkligen tyckte om. Efter det kände jag det aldrig igen, men jag klassar det i efterhand som ångest. Om det är ångest hos dig kan jag ju givetvis inte uttala mig om, men men. Du kan ju prata med någon om det så kanske du kan få hjälp mot det för ja, det är verkligen utmattande att vara så orolig som man är utan att kunna sätta fingret på vad, när hur eller ens om det verkligen hade hänt.

Då är det någ någon typ av ångest, fick ju tips på psykologi iFokus om att skriva ett brev så ska nog ta upp det här där i med… det verkar bli ett ganska långt brev -_-''

#0 Jag skulle nog vilja höra lite mera… Att du försökte beskriva ytterligare. Utifrån det du skriver tycker jag det är svårt att veta vad som är vad…

#3 Det är tyvärr jättesvårt att beskriva. Men känns ungefär som när man fått veta att någon gjort illa sig, men man får inte veta ordentligt så man går runt och oroar sig, men utan att någon talat om det.

#4 Menar du att du går runt med en mer eller mindre ständig innre oro utan att veta vad du är orolig för?

#5 Ungefär, men ändå inte. Kommer då och då och känns som att det är någon annan jag är orolig för.

#6 Finns det någon yttre anledning till oro då?

#7 Nej, kan vakna med kännslan eller så kommer den bara helt plötsligt. Kan sitta och skriva i skolan och helt plötsligt kommer den.

Ju mer du skriver ju mer låter det i mina öron som ångest. Att skriva ett brev kan vara en god idé, ibland är det lätt att orden fastnar, speciellt första gången och man kan tänka efter och få med saker man annars kanske skulle glömma.

#9 Det jag tror med, men kände att jag ville fråga här med. Håller på och skriver allt vad jag orkar, måste ta pauser ibland dock är ganska jobbigt.

#10 Jo, det ÄR jobbigt att gå igenom allt och sätta det på pränt. Mycket maninte tänkt på så mycket kommer upp och gör ont, men det är ett stort steg i rätt riktning! Starkt jobbat!

#11 Har lyckats skriva min första sida iaf ^^ har tagit upp 3 ganska jobbiga saker och håller på med den 4de nu :) har bara ca…. 12 saker kvar nu av vad jag än så länge kommit på -_-''

#12 Håller med Aviendha… Nu när jag fått svar på lite frågor… visst låter det som ångest. Att försöka skriva ner det är jättebra, egentligen borde alla skriva dagbok. Det är på ett sätt som att lära känna sig själv och ha en relation med sig själv. Du ska se att du kommer fram till en hel del genom att skriva.

Du skriver att du går i skolan… finns det ingen skolkurator? Skolkuratorn var mitt första möte med "psykiatrins värld" och min var verkligen underbar… Om det finns en kan du väl gå dit en gång. Om du inte känner att personkemin funkar finns det inget tvång att fortsätta - men det kan vara värt ett försök.

#13 Har varit hos henne några gånger men tycker hon bara är jobbig. Hon är svår att förstå och det mesta känns bara ologiskt (hon sa tex till min klass att ett bra sätt att slippa negativa tankar är att gå runt med ett gummiband på armen och snärta med den när man tänker något negativt, de jag känt som gjort det har alla slutat med att de börjat skära sig där efter ett tag). Sedan verkar hon inte förstå att man inte vill prata med henne mer, utan hon kan komma till en i koridoren och börja prata om det man prata om innan. Som tur är skiter jag i vad de andra i skolan vet eller hör om mig men vet att en del andra som hon gjort så med nästan brutit ihopp av det.

#14 Det finns alltid okunniga personer, eller personer som inte funkar med oss själva tyvärr. För mig hade inte gummibandet funkat, att bestraffa mig själv för negativa tankar är det jag bla. haft problem med och för min del så skule jag helre se belöning för de goda tankarna. Men vem vet, kanske funkar det för någon?

Jag tror absolut att hon vill väl, och månar om sina "skyddslingar" men at det blir fel på vägen. Henes metoder funkar inte för alla, precis som alla andra psykologers tänk inte funkar med alla människor. Tyvärr finns ingen universallösning. Det positiva i det hela är att det finns andra vägar att gå, även om skolkuratorn hade vart bland de enklaste.

Stå på dig, du fixar detta! Jag tror på dig =)

#15 Jo, tyvärr så gör hon ju på fel sätt :/ hade osså det problemet med dåliga tankar men lyckades lösa mig ur det problemet, valde att låta alla kännslor forsa istället för att låsa in dom genom att skada mig själv. Är jobbigt men tror det är bättre längre fram. Att då börja med gummiband tror bara skulle dra mig tillbaka.

Förhoppningsvis kommer hon ju inse att alla inte gillar när hon kommer fram så, om inte att de som inte klarar av det hittar någon annan att prata med.

Men ska ta upp den här ångesten på min lapp till läkaren som skriver ut min medicin tillsammans med alla bieffekter jag fått så att hon vet det på en gång. Måste bara komma ihåg att tala om att mina vidbehovmediciner inte fungerar -_-''