05. Posttraumatiskt Stressyndrom/PTSD

PTSD/ADHD/utmattningssyndrom

2009-02-15 13:45 #0 av: [aspie]

PTSD och ADHD bakom många fall av utmattningssyndrom säger Gunilla Brattberg och jag tror hon har rätt så det smäller om det Flört

Har själv PTSD och uppfyller kriteriet för ADHD och nåt mer och jag är verkligen UTMATTAD!

http://www.varkstaden.se/PDF_filer/burnout.pdf

 

Anmäl
2009-02-15 18:09 #1 av: evrekaw

Själv tycker jag att det genom åren rätt en form av "inflation" angående bokstavskombinationsdiagnoserna...

Självklart finns de dem som har dem... Men jag tycker att man i många fall har för bråttom att "stämpla" barn som är lite stökiga...

Svår avvägning... 

Vet inte om jag instämmer med Brattberg... Även om det går att dra paraleller och samband så bevisar detta för den sak inte att hennes slutsats är korrekt...

Mängder av barn fick under -80 talet dessa bokstavsdiagnoser som grundade sig på forskning från en av sveriges än idag ledande nerurologiska forskare... Han har fått backa på flera av sina slutsatser idagsläget...

Det behövs bredare och mer storskalig forskning för att det ska bli vetenskapligt och empiriskt baserat... 

Anmäl
2009-02-15 20:58 #2 av: [aspie]

Alla barn/vuxna med ADHD är inte "stökiga" utan kan ha kaos på insidan. Att de med ADHD alla är stökiga är bara fördomar och brist i kunskap.

Brattberg litar jag fullständigt på eftersom hon själv har både AS och ADHD samt är högt utbildad i bl.a detta. Dessutom vet jag vilket helvete min dotter genomlider just p.g.a av AS och ADHD

Anmäl
2009-02-15 21:12 #3 av: evrekaw

#2 Förlåt om jag uttryckte mig klumpigt... Är medveten om det du pratar om - att kaoset kan vara innuti också...

Är bara sådan till min natur, förmodligen för att jag har forskningsexamen och har forskat själv, att jag är kritisk till att ta resultat som en obestridlig sanning om inte flera forskare och ett större material tagits in...

Hade ingen avsikt att hoppa på dig personligen... 

Anmäl
2009-02-16 00:09 #4 av: HannaM

Jag tror antalet diagnoser ökat för att medvetenheten ökat. Jag hade nog inte haft möjligthet att få en diagnos för 20 år sedan. Jag var "vuxen" precis 22 år fyllda när min diagnos sattes (efter nogrann utredning) och jag är så glad för att jag kunnat få ett namn på mina svårigheter, andra med samma problem att prata med och möjligheter att lära mig hantera mina svårigheter. Tidigare ansågs adhd och liknande vara problem msom var knutna till barndomen och som sedan växte bort. Många har på senare år fått en diagnos i vuxen ålder som har kunnat förklara enormt för dom.

Jag tror också att mycket utmattning och ångest kommer från tillexempel adhd som inte är utredd eller där man inte har rätt stöd. När man inte klarar saker och ting just på det sättet det förväntas känns det som man aldrig lever upp till förväntingarna och då är det lätt att det går utför.

Jag är ett exempel på detta.

Intelligent och charmigt barn. Snappade upp fort och lätt och hade inga problem att hänga med första åren. Allt var ju så lätt i skolan. Sen, när alla andra lekt av sig, lugnat ner sig och blev disciplinerade i skolarbetet framåt högstadiet började mina problem märkas, fast bara för mig. Jag orkade inte sitta still mer än ett par minuter, kunde inte vänta på min tur att prata, klarade inte av att ta tag i läxor och fria arbeten. Skjöt upp och la på hög. Jag kämpade, tog in lite av det jag hörde, lyckades läsa lite här och där och var tillräckligt lättlärd för att ändå få tillräckliga betyg för att inte sticka ut. Men, jag var trött redan då, sliten av ansträgningen att hänga med, sitta still och vara koncentrerad. Redan som 13-14 åring var jag psykiskt utmattad. 

Jag höll i bet ihop och släpade mig på något vis genom gymnasiet. Samtidigt som kraven ökade ökade också min nedstämdhet, min ångest och tröttheten, den bedövande tröttheten som förföljde mig från morogn till kväll. Jag kunde inte sitta still som alla andra, jag orkade inte koncentrera mig när uppgifterna började bli svårare och jag fick inte läxor gjorda. Jag kunde somna överallt. Jag visste ju att jag kunde, egentligen. Jag var ju inte dum. Jag bara klarade inte av att sitta och lyssna eller fundera länge över kniviga uppgifter. Ångesten över allt som blev liggande i den där högen och frustrationen över att veta att jag egentligen kunde ledde till att jag ett år efter att gymnasiet slutat och jag hunnit arbeta ett par månader hamnade på en låst psykiatrisk avdelning med panikångest och nedstämdhet samt självskadebeteende.

Så, jag tror det ligger något i det brattberg säger. Kanske ingen absolut sanning men nog kan det finnas koppling i fler fall än mitt?

 

 

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-02-16 10:21 #5 av: evrekaw

#4 Visst - absolut... Vart jag nog egentligen vill komma är att det är milt sagt uttryckt för dj*-ligt att det läggs ner så lite pengar på forskning kring allt vad psykisk och neurologiskt betingade sjukdomar heter...

Det skulle finnas pengar så att en sån som Brattberg fick resurser att forska i större skala - gärna i team med andra länder... För det är då först resultaten får genomslagskraft och därmed resulterar i att de som behöver hjälp kan få en förbättrad hjälp och därmed livssituation...

Min negativitet gäller inte resultaten eller Brattberg eller sjukdomen. Den gäller det tragiska i hur lågprioriterad den här typen av forskning är... Att den aldrig kan få full genomslagskraft förrän man är beredd att skjuta till de resurser som krävs...

 

 

Anmäl
2009-02-16 10:32 #6 av: [aspie]

#5 jag kanske drog för snabb slutsats med vad du försökte säga oxå. Ibland tänder jag till innan jag hinner tänka så att säga Skäms

Det du skrev nu sist håller jag med dig om. Brattberg och andra fprskare skulle behöva mycket stöd i alla dess former för att kunna fortsätt forska. Tyvärr är ju Brattberg visst helt slut/utmattad av sin diagnos och alla motgångar att hon kanske inte orkar.

Fy vilket helvete denna underbara kvinna har gått igenom. Känner verkligen med henne och beundrar hennes kamp och intelligens.

Hon är banne mig värd Nobellpris!

Anmäl
2009-02-16 10:35 #7 av: [aspie]

Hanna!

Låna boken "Lasses revansch" på bibblan. Det är så läsvärd och beskriver så jättebra de "problem" som de med ADHD kan stöta på och går igenom p.g.a oförstånde okunniga människor. Boken är så stark att jag lipade hel vilt om vartannat

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.