Annons:
Etiketterposttraumatiskt-stressyndromptsd
Läst 5547 ggr
[aspie]
2009-05-19 10:59

Visste du att 54% av barn...

…som fått diganosen PTSD efter sexuella övergrepp uppfyller diagnoskriterierna för ADHD.

Läste detta nyss och får ju naturligtvis ännu mer grubblerier i skallen.

Tänk om det är PTSD jag mått dåligt av hela livet och inte ADHD?

Eller har jag båda delarna eftersom min dotter faktiskt både har AS och ADHD?

Vad ÄR det för fel på mig egentligen?

Åh, så jag hatar detta, att det ska ta så lång tid att få veta Rynkar på näsan

Annons:
imilija
2009-05-19 20:47
#1

vad är PTSD?

[aspie]
2009-05-19 22:29
Tavar
2009-05-20 00:49
#3

Det finns så många saker som är så lika varandra inom psykologi att det är riktigt förvirrande Obestämd Det jag inte förstår är hur läkarna kan sätta en diagnos på en när man inte fyller alla kraven för ett visst problem och det finns en till med precis samma symptom som man visar men även där har man inte alla…

Men man får nog lita på sin samtalsperson och ge det den tid det måste…

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

vildangel
2009-05-20 20:30
#4

Hejsan

Ja du det där med DIAGNOSER …. minA började med ; depression, sedan PTS pga att jag varit med om vissa traumatiska saker - genom eller mkt pga. dessa saker utvecklade jag ett självskade beteende och fick där diagnosen Borderline. Vilket numera kallas Emotionell personlighets störning. Ett ord jag inte gillar för jag anser mig inte vara störd, däremot skör !

Har även "inslag av bipolär" eftersom jag i vissa perioder mår bättre än andra.

Panikångest har jag haft sen jag var 9-10 år, men fick " diagnosen" runt 20 nån gång tror jag.

Så jag har väl typ allt man kan ha känns det som.

INNAN min Borderline så sattes diagnosen ADHD på 15 minuter - FAST jag påpekade gång på gång att SÅ HÄR REAGERAR OCH MÅR JAG oga att jag MÅR DÅLIGT ! jag har inte alltid varit eller reagerat så här. Så efter en månads ätande av Concerta bytte de tillbaka till diagnosen Borderline .

helt insane !

ja panikångest har jag

ja till borderline

ja till PTS

ja till en viss bipolaritet

MEN allt beror på hur jag mår. i grunder handlar det om mig om det jag VARIT MED OM och som fått mig till att må dåligt - tyvärr är det så. Sen är jag född med vissa saker det kan man inte blidna för. Men som min Borderline även om det kanske fanns med en sårbarhet från födseln så har jag utvecklat i alla fall ett självskadebeteende pga. det jag varit utsatt för.

Nu är jag skadefri sedan en LÅNG period. Så nu ligger , återigen , tyngdpunkten på PTS.

Alla dessa diagnoser …. på gott och ont .

Vildängel

vildangel
2009-05-20 20:30
#5

Hejsan

Ja du det där med DIAGNOSER …. minA började med ; depression, sedan PTS pga att jag varit med om vissa traumatiska saker - genom eller mkt pga. dessa saker utvecklade jag ett självskade beteende och fick där diagnosen Borderline. Vilket numera kallas Emotionell personlighets störning. Ett ord jag inte gillar för jag anser mig inte vara störd, däremot skör !

Har även "inslag av bipolär" eftersom jag i vissa perioder mår bättre än andra.

Panikångest har jag haft sen jag var 9-10 år, men fick " diagnosen" runt 20 nån gång tror jag.

Så jag har väl typ allt man kan ha känns det som.

INNAN min Borderline så sattes diagnosen ADHD på 15 minuter - FAST jag påpekade gång på gång att SÅ HÄR REAGERAR OCH MÅR JAG oga att jag MÅR DÅLIGT ! jag har inte alltid varit eller reagerat så här. Så efter en månads ätande av Concerta bytte de tillbaka till diagnosen Borderline .

helt insane !

ja panikångest har jag

ja till borderline

ja till PTS

ja till en viss bipolaritet

MEN allt beror på hur jag mår. i grunder handlar det om mig om det jag VARIT MED OM och som fått mig till att må dåligt - tyvärr är det så. Sen är jag född med vissa saker det kan man inte blidna för. Men som min Borderline även om det kanske fanns med en sårbarhet från födseln så har jag utvecklat i alla fall ett självskadebeteende pga. det jag varit utsatt för.

Nu är jag skadefri sedan en LÅNG period. Så nu ligger , återigen , tyngdpunkten på PTS.

Alla dessa diagnoser …. på gott och ont .

Vildängel

evrekaw
2009-05-21 18:00
#6

Inte konstigt att diagnoserna blir fel… På tidigt 1900-tal blev många bipolära diagnosticerade som schizofrena… De visste inte bättre…

Nu när ännu mer diagnosbenämningar kommit är det inte svårt att förstå att feldiagnoser blir allt vanligare..

Tycker dock att det är tragiskt om ett barn som utsatts för övergrepp anses ha en annan diagnos… Som om felet låg hos barnet och inte dess livssituation…

Tycker att de överlag borde vara otroligt vaksamma… Risken att man "stämplar" någon för livstid måste minimeras.. Annars kanske man genomgår någon sorts "självuppfyllande profetia" och lever upp till det diagnosen man fick innehöll - fast det inte var riktigt rätt…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
sara27
2011-05-08 22:14
#7

Det är ingen som "stämplar någon för livstid". De flesta av psykiska sjukdomar är något man går i terapi för och sedan blir fri från. Bara för att man har en psykisk nedstättning el störning då man är 30 behöver man inte ha denna då man är 32 etc.

Diagnoser sätts då detta underlättar för att ge vård. Om alla skulle skriva vad dom "tänkte och tyckte" helt fritt i journalerna skulle det bli kaos. Det är betydelsefullt att man går efter kriterier och diagnoser för att patienten ska få rätt hjälp. I somliga fall kan det givetvis vara som så att en psykisk sjukdom ersätter eller föder en ny psykisk sjukdom. Tex kan de som har pts bli deprimerade, men för det skull var inte pts diagnosen fel.

Det viktiga är att Du mår bra. Och så länge du inte mår bar måste utredningar fortsättas göra så att du får rätt vård. Det är bara du som kan förmedla hur du mår till psykologen och/eller läkaren.

Magrat
2012-05-26 01:47
#8

Såhär ett år i efterhand..

Jo, att sätta en ADHD-diagnos på ett barn blir att stämpla det för livstid såtillvida man inte får kontakt med vården som är fungerande. Eftersom ADHD inte räknas som en psykisk sjukdom, utan ett neuropsykiatriskt funktonshinder (går inte att bota) så inte bara stämplas barnet, utan det går även miste om nödvändig traumabearbetning och blir felmedicinerade.

Diagnoser underlättar helt klart vården, förutsatt att diagnosen stämmer och just neuropsykiatriska diagnoser är numera en slags modediagnos inom psykiarin i allmänhet och barnpsykiatrin i synnerhet. Är det så att dett barn inte anpassar sig på "rätt" sätt och skickas till vården är det en stor sannolikhet att barnet ges stämpeln Aspergers syndrom och/eller ADHD. Det här är en farlig utveckling, och när det sitter psykiatriker i tv och tillochmed säger att det underdiagnostiserats så är man ute på en farlig väg.

Det riktigt otäcka är, som länken pekar på, är att över hälften av alla barn som lider av PTSD får inte den vård som de har rätt till, och blir stämplade för livet om de inte har tur att komma i kontakt med en kompetent vård som faktiskt vill lösa patienternas problem och inte bara få till sig fler och fler för egen vinning.

Jag talar från egen erfarenhet, i dagsläget har jag fått rätt diagnoser, nämligen PTSD och Borderline (det är kortare att skriva), hade jag från början fått rätt diagnoser hade jag kanske sluppit tre år som ledde till ett större helvete än den utlösande faktorn. Men isället blev det en NPS-diagnos, som togs bort då inte en enda läkare som träffade mig kunde begripa hur tusan någon kunde ha satt den från första början.

Att inte uppmärksamma hur farlig trenden inom psykiatrin har blivit kommer leda till ett ännu större lidande för mängder av individer. Det hela handlar inte om självuppfyllande profetior, det handlar om felmedicinering, fel vård, eller ännu värre, ingen vård och samtidigt börjar samhället se det här som ett normalt och okej fenomen. Det är en farlig väg att vandra, och att inte ta det hela på allvar inom psykiatrin kommer att leda till enormt lidande. Hellre ingen diagnos, än fel diagnos.

Jag själv grät av lättnad den gången jag fick mina nuvarande diagnoser (vilket ju är helt absurt i sig självt, att bli lättad av att man får veta att man är sjuk) för plötsligt stämde det. Plötsligt öppnades det dörrar för en vård som kunde hjälpa. Jag kommer inte få tillbaka de, nästan fyra åren av mitt liv som bara förvärrade PTSD:n, men jag kan i alla fall få hjälp som fungerar i dagsläget och tar mig framåt i små, små steg.

Det närmsta jag har kommit till upprättelse är att jag fått en ursäkt från den läkare som var ansvarig för min behandling i två års tid, det är inte mycket för det helvete jag hade.

Kontentan av mitt långa utlägg är att det faktiskt inte är något att ta lätt på, det är en livstidsstämpel som i många fall är felaktig och de krävs en hel del för att det ska försvinna. Och sålänge du har en diagnos i journalen, kommer vården till stor del att arbeta utifrån den, och inte dig som individ, tyvärr.

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

elinkw
2013-07-31 04:26
#9

Jag visade alla symptom på ADHD efter en traumatisk händelse.
Jag slogs, hade sönder saker, var hyperaktiv, alltid uppe i varv.

Jag var själv helt bombsäker på att ja hade adhd, för allt stämde så väl. Fick prata med soc en period pga slagsmål i skolan och hon sa "Symptom på adhd kan visas om man varit med om en traumatisk händelse, du har inte adhd." Så försökte hon skicka mig till bup. Vägrade, rebellisk som jag var då.

2 år senare fick jag gå till bup för ett mentalbreakdown typ. Hon sa exakt samma sak som hon på soc sagt. Och jag blev diagnoserad med PTSD och depression.

Nu är jag klar med min terapi och visar inte alls längre symptom på ADHD.

Ricinolja 3/vecka sedan 24/12 - 2011.
www.elinvikstrom.blogg.se

Upp till toppen
Annons: