25. TO (Totalt Onödigt)

Skolstart snart...

2009-08-02 02:38 #0 av: Yeay

Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, ingenting. Jag orkar inte med skolan, den tar så otroligt mycket energi och jag har ingen alls. En massa redovisningar som ska vara muntliga, visst kan jag vägra och det gör jag. Men jag orkar inte med att alla ska tjata hål i huvudet på mig för att jag inte klarar av det. Alla måsten, all press över allt jag måste ta igen p.g.a. hög frånvaro har jag missat en hel del i skolan. Jag vet bara inte hur jag skulle orka med det, ett helt långt år kvar och vad händer sedan?

Jag går ut med jättedåliga betyg eftersom jag inte kommer orka ta mig dit speciellt ofta, jag har försökt så länge och så mycket och det enda jag lyckas med är att misslyckas. Jag har gett upp, skolan funkar inte för mig helt enkelt.

Efter att jag går ut med dessa skitkassa betyg, vad gör jag då? Jag har inte lyckats sköta skolan, hur ska jag då lyckas sköta ett jobb? För där är det ju trots allt ännu mera press, gör jag inte bra ifrån mig, kommer för sent, är sjuk för ofta eller liknande lär det ju inte bli ett långvarigt jobb direkt.

Jag fungerar inte när jag känner mig pressad, vilket jag gör väldigt lätt. Spelar ingen roll om jag försöker koppla bort pressen, försöker att inte tänka på att jag är pressad eller så, känner mig lika pressad ändå. Hur ska jag kunna klara av någonting här i livet när jag är så presskänslig? När hela huvudet sparkar bakut så fort jag känner av minsta lilla press och gör att jag inte får något gjort överhuvudtaget.

Hur ska man lyckas med någonting här i livet när man känner sig pressad för jag måste byta vatten till djuren och en sådan skitsak kan ta timmar att komma igång med? Kan inte heller slappna av ens lite grann om jag vet att alla måsten för dagen inte är gjorda. Vilket automatiskt innebär att jag inte kan slappna av förrens runt 8-10 på kvällen då jag tar djurens kvällsrutiner. Det är jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt förrens till kvällen när jag blir så fylld av ångest istället att jag inte vet vart jag ska ta vägen oftast. Det resulterar ju iofs i att jag faktiskt inte ens kan slappna av ordentligt på kvällen, men jag kan iaf släppa alla måsten tills morgonen kommer.

Mår inte alls bra nu, går neråt snabbare och snabbare för varje dag som går. Kan hända att det beror på att det snart är skolstart igen, men kan lika gärna bero på att jag bara har en period när jag känner mig mer nere än vanligt. Jag vet inte, men jag är ganska säker på att skolan har en liten del i det hela iad.

Har ju valet att ha praktik i ett år och fullfölja skolan efter det också. Men det är inte säkert att jag får fullfölja skolan efter det året, det beros på om kommunen anser att det är okej. Med tanke på min höga frånvaro till synes utan orsak (har med andra ord inga sjukdomar eller så på papper att "skylla" på ang. frånvaron) är det inte säkert  att de godkänner det.

Även om jag väljer praktiken kommer de flesta runt om mig bara tycka att det är onödigt och tycka jag är dum som väljer det iom att det bara ett år kvar i skolan sedan tar jag studenten. Men ett år känns som en hel evighet, en lååång, lååång evighet som jag inte vet hur jag ska lyckas uthärda. Men de kan inte förstå att det kan vara så svårt, de ser inte att det kan vara så jobbigt med skolan. Har iofs inte berättat något större om hur jag mår med dem så kanske inte så konstigt men tycker iaf att de kan respektera att jag inte orkar. Även om de inte vet orsaken fullt ut, man behöver väl inte alltid veta vad som ligger bakom? Usch, jag hatar att jag alltid ska vara så lätt att påverka av andrao och alltid bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig och mina beslut. Varför ska det spela roll? Det borde inte spela någon som helst roll. Men ändå kan jag inte sluta bry mig hur jag än försöker.

Sedan ännu ett jobbigt hinder om jag väljer praktiken är att jag måste hitta någonstans där jag trivs med både arbetet och personalen. Någonstans dit det går hyffsade bussförbindelser osv. Jag har dessutom svårt för nya människor, till och med människor jag känner ibland. Vilket gör det fruktansvärt jobbigt för mig att ta mig till ett nytt ställe och och lära känna en massa nya människor osv. Ja, det där med att hitta en plats som jag kan känna någon form av motivation som gör att jag tar mig upp ur sängen på morgonen.

Det känns som om allt innebär en massor med svårigheter, svårigheter som jag inte har någon ork att ta itu med. Jag är så orkeslös och energilös att det är ett under att jag ens orkar skriva den här texten som för övrigt verkar bli sjukt lång. Men skrivandet är min ventil, jag tycker om att skriva antar att det kanske ger mig den energin jag behöver för att skriva... Jag bara svamlar och börjar prata om annat än jag hade tänkt skriva om från början. Kan inte koncentrera mig så som jag borde så texten blir säkert lite svamlig.

Skriver inte det här för att jag försöker få någon form av uppmärksamhet, måste bara skriva av mig och det känns bättre om det ligger uppe så att andra människor har möjligheten att läsa det. Det innebär inte att jag kräver att någon ska göra det. Det är en lång text, vet inte ens om jag själv hade orkat läsa den.

Två veckor kvar sedan börjar skolan igen. Två veckor kvar och jag måste ha ett beslut om vad jag ska göra med min skolgång. Hur ska jag kunna besluta om något så stort när jag inte ens kan besluta mig för vad jag ska käka till frukost, vilket resulterar i att jag inte äter frukost för att jag blir så arg över att jag inte kan bestämma vad jag vill ha för något. Så kan jag ju inte göra med skolan. Kan ju inte skita i den bara för att jag har svårt för att besluta mig...

Usch nej. Nu får det vara nog. Har väl klagat tillräckligt för en månad nu.

Anmäl
2009-08-02 13:37 #1 av: miuljo

hej du...

det du skriver skulle jag själv ha kunnat skriva för sisodär 9 år sedan...

jag känner jätteväl igen mig i det du skriver.

skolan är ett helvete!

jag hoppade av gymnasiet efter andra året.. kan hända att folk tykte att det va knäppt.. och? dom får tycka vad dom vill! vad skulle jag lida igenom ett år till för och ändå gå ut med ofullständiga betyg pga all skolk..

jag valde att gå på individuella programmet.. fick välja själv vilka ämnen jag ville läsa och hur många jag ville läsa. ville jag läsa fem ämnen så var det lika ok som om jag ville läsa bara ett ämne. resten av tiden gjorde jag praktik på ett litet litet företag nämligen en liten blomsterbutik. min enda arbetskamrat var ägaren av butiken och hon var jätterar.

så, jag valde att läsa matte i skolan. för det är jag ganska bra på, det är inga muntliga redovisningar i matten och så vidare.. jag kunde sitta där i mitt hörn o plugga för mig själv. valde oxå samhällskunskap för jag tykte så mycket om den läraren.

så, när året på iv var över så var jag klar med två av alla ämnen och vid det laget hade jag bestämt att det var florist som jag ville bli!

motiverad och otroligt nervös började jag på floristutbildningen... nu hade jag två ämnen redan avklarade! så dom behövde jag inte läsa utan kunde koncentrera mig på dom andra som var kvar.

nu gick ju inte det så bra iallafall... mest pga min sociala fobi och att jag inte klarar av muntliga saker inför folk... så jag började skolka igen... men, på den skolan fanns en lärare som oxå var min mentor. honom berättade jag allt för.. presis hur det låg till, att jag så mycket ville klara av detta och få gymnasiet ur världen.. men att jag psykiskt inte fixade det.. jusst den här personen var den som räddade mig anser jag nu.

han stöttade mig till 100% fixade så jag fick läsa företagsekonomi på distans och göra prov ensam med honom och klarade det!!

han pratade med dom andra lärarna flera ggr om mig och försökte förklara.. en del fattade och stöttade.. andra trögbollar fattade ingenting och mer eller mindre idiotförklarade mig...

men iallafall.. jag tycker att du ska ta ett sabbatsår... det är ingen ide att du plågas genom skolan om du nu ändå går ut med usla betyg. ( nu vet ju inte jag hur dina betyg är, dom är kanske bättre än vad mina var)

tala med kurator, syo, och säg somd et är och be dom hjälpa dig. det är deras jobb.

försök att få en praktik på nåt litet ställe... där det inte jobbar så många. och kom underfund med vad du verkligen vill bli när du blir stor! =) sök in på den linjen och förhoppningsvis finns där en sådan eldskäl bland lärarna som du kan prata med och som hjälper dig när det blir tufft! är man bara ärlig och säger som det är så finns det folk som bryr sig... (långt ifrån alla fattar.. men skit i dom!)

om man inget säger.. utan bara inte dyker upp! så blir det lätt så att folk tycker att man är lat och oansvarig och bara skiter i skolan för man inte har lust... och då tas man inte på alvar. om man däremot förklarar var skon klämmer och varför det är så jobbigt, att man inte mår bra osv.. så får man hjälp..

du är nog långt ifrån ensam om att sitta med ångest dom här veckorna innan skolstarten... jag gjorde det och jag vet att andra oxå gjorde det. prata med din mentor, kurator, skolsköterska... eller nån annan lärare som du känner förtroende för. kanske behöver du även gå till vårdcentralen och be att få en tid hos någon av deras kuratorer för samtal? det är hemskt jobbigt att ta det steget.. men det är värt det.. efteråt kännd det mycket bättre..

så fort man klarar minsta lilla steg så växer man och det känns så bra! man behöver inte ta alla steg på en gång.. man kan ta småsteg! ett i taget! i den takt som passar.

hmm.. du är inte ensam om att skriva långa inlägg.. XD

hoppas det löser sig för dig.. som jag sa tidigare.. jag var du för 9 år sedan.. =) idag äger jag en egen butik! ingenting är omöjligt!

ta hand om dig

Anmäl
2009-08-02 19:56 #2 av: Yeay

Jag har faktiskt för inte så länge sedan tagit kontakt med vårdcentralen och fått träffa en psykolog. Det kändes som ett megasteg att göra det, men det är iaf gjort! Han tror att jag har social fobi/depression, men att man måste utreda det lite mer innan man kan sätta en diagnos. Ska även få börja med kognitiv beteende terapi, men det gör det nästan ännu värre. Klara skolan och dessutom lägga en massa kraft på att jobba med mig själv! 

Jag vet inte vad jag vill bli i framtiden, helst blir jag ingenting alls. Vill inte jobba med en massa krav och press runt om mig, vet inte hur jag skulle hantera det. Men om jag ska jobba med någonting vet jag iaf att jag vill jobba med djur. Djuren är det enda som kan lysa upp min vardag då och då, även om det till och med för dem är svårt att lyckas med det. Jag går inriktningen djurvård nu, men även om jag går rätt inriktning så att säga så klarar jag inte av det.

Mina betyg är hyffsade i de ämnen jag lyckats få betyg i. Har en massa att ta igen i massa ämnen eftersom jag inte speciellt ofta tar mig till skolan och gör proven/läxförhören. Eller så kommer jag inte igång och pluggar till det jag ska, vilket gör att jag får ig och måste göra om det. Så med tanke på att min ork och energi ligger nere på minus lär inte resterande betyg ligga lika bra till. Har några preliminära ig;n men när jag gjort de prov och läxförhör jag måste har jag minst godkänt i alla ämnen utom idrott och där är jag faktiskt ganska nöjd med mitt ig, skulle egentligen fått ett streck p.g.a. frånvaron.

Vilken underbar mentor du verkar ha haft :) Jag tror att min mentor försöker, men att hon inte riktigt förstår. Sedan har jag ju ingen diagnos på papper de kan titta på och se att det faktiskt är någonting som får mig att inte komma till skolan. Att jag inte mår speciellt bra tror jag att jag har lyckats få fram, men att det ligger djupare än att jag är lite skoltrött verkar de inte förstå...

Hade precis innan skolan slutade ett möte med biträdande rektorn, syon, kuratorn och min mentor ang. min närvaro i skolan. Men det gick inget vidare. Med alla dessa människor som tittade på mig, dömde mig och man kan ju bara föreställa sig vad de tänkte. Den enda som ens försökte att inte pressa mig var kuratorn som jag hade gått och pratat med ett tag. All press de la på mig när alla satt och tittade på mig och försökte pressa ur mig en massa saker resulterade i att det enda jag lyckades få ut ur munnen var orden; Jag vet inte. Ska ha möte med samma personer dagen efter att jag börjar skolan igen. Bara det att om jag sitter och säger jag vet inte den gången blir de väl arga på mig eftersom jag har haft ett helt sommarlov på mig att tänka ut hur jag vill att min närmaste framtid ska se ut. Och jag har inte lyckats komma fram till någonting mer än att om jag väljer att fortsätta skolan kommer allting gå åt helvete. Både med mitt psyke, min utbildning och dessutom lär kbt;n gå åt skogen i samma veva. Så jag antar att iaf det är uteslutet.

Hade gärna haft praktik på ett litet hunddagis jag har varit på förut där jag redan har lärt känna de som jobbar där och jag trivs jättebra där. Alla är trevliga och man får umgås med hundarna hela dagarna, dessutom rör man sig ju lite mer än annars på alla promenader med hundarna. Men det är för litet, de anser att jag inte lär mig tillräckligt av att vara där och därför kan inte det godkännas som plats för lia-programmet jag går ut på om jag väljer praktiken... Lia innebär att man är på praktik i 42 veckor och sedan får man 700 poäng för det. Vilket ju gör det lättare för mig att skrapa ihop ett fullständigt gymnasiebetyg när jag tar upp studierna efteråt. Vill väldigt gärna hitta ett hunddagis som jag kan vara på som är tillräckligt stort med trevliga människor, trevliga hundar (dit räknas alla hundar enligt mig iofs ^^) och bra bussförbindelser. Men jag tror inte jag kommer hitta ett sådant ställe... Finns två hunddagis i närheten av där jag bor, men inget av dem är tillräckligt stora. Sedan har jag ju en del längre bort men det innebär långa bussresor med läskigt tidiga morgonar osv. Vet bara inte hur jag ska få ihop det.

Funderar på om det inte borde gå att vara på det hunddagiset om jag bara har förlängd apu istället men då kommer problemet att jag inte får några poäng för det. Och om jag inte får några poäng för apu;n så blir det väldigt svårt att få ihop ett fullständigt gymnasiebetyg sedan.

Jag är ganska duktig på att se problemen i allting. 

Tack så mycket för ditt svar förresten och för att du ens orkade läsa igenom mitt inlägg ^^ Ta hand om dig, du också :)

Anmäl
2009-08-03 17:30 #3 av: Aviendha

Det är svårt att se lösningar när allt känns becksvart och det klandrar jag dig inte för. Alla "måsten" har vi ju lagda på oss, men många kan vi ju klara oss utan.

Stressen över skolan måste verkligen vara fruktansvärd nu!
Visst, en gymnasieutbildning är viktig och dyr, men det är inget som inte går att ta igen senare. Ett jobb kan kräva massor, mycket mer än skolan, men ändå mycket mindre. Det beror helt på vart man hamnart och hur man är som person. Jag trivs bättre i skolan, killen var knappt där men han är den mest trogne på jobbet som ofta jobbar övertid för han trivs så bra där. Inget är omöjligt.

Skulle det vara så att du inte är kapabel till att jobba helt så kan du sjukskrivas på deltid eller så med, eller kanske söka ett jobb på 50%? Nu vet jag ju inte hur du har det ekonomiskt, men man har ju inte alltid så stora skulder som ung och klarar sig på mindre utan att fara illa för den sakens skull.

Det är superbra (som jag sagt tidigare) att du ska få terapi! Bara att du sökt hjälp är ett stort steg i rätt riktining, och det kommer till slut att leda till en vardag där du inte tänker på att du byter vatten till djure, och fyller maten av bara farten när du ändå ska göra något annat. Det låter kanske avlägset, jag är själv där inne i "tre timmar för att flytta glaset som står ivägen" men det går över tids nog. Jag tror verkligen det.

Jag menar inte att negligera dina problem, för du har problem, stora sådana men det är aldrig beckmörkt, hur förblindade vi än är. Och vi här finns ju alltid och hejjar på =)

Anmäl
2009-08-03 20:51 #4 av: Yeay

Visst går det att ta igen en gymnasieutbildning senare, men känns lite som om man bara skuter problemet lite längre fram... Det finns en massa saker som är omöjliga, kan hålla med dig dock om att min framtid säkert inte är omöjlig, men den känns omöjlig... Vet verkligen inte hur jag ska göra för att orka, men jag måste orka. Något måste jag orka, hur jag ska lägga upp skolan för att orka det har jag däremot ingen aning om. Har ju inte testat och vet ju därför inte vad jag orkar riktigt.

Ekonomiskt har jag det nog ganska bra nu, har mitt studiebidrag och underhållet ifrån min mor och om de pengarna tar slut ger pappa mig extra pengar. Och enda skulden jag har nu är på 2000 kr till mina föräldrar för en veterinärräkning, men den är det ingen brådska med att betala tillbaka. Tur att det iaf finns ett område där jag faktiskt inte har några problem alls...

En vardag där allt inte känns så fruktansvärt tungt vore en dröm. Som jag tyvärr inte kan tro på idag, kan inte tänka mig att allt kommer bli bättre. Jag hoppas väl någonstans långt därinne att det kommer bli så och antar att jag har någon liten tro på att det kan hända någonstans, annars borde jag inte varit vid liv. Har man inget hopp om att bli bättre tror jag inte man kan överleva och det gör jag ju. Så måste ha något hopp därinne som jag bara inte känner av.

Usch vad negativ jag låter (är väl ganska negativ iofs, så inte så konstigt kanske) när jag läser igenom vad jag skrivit. Men kan nog tyvärr inte hitta något positivt eller ens okej i min situation just nu.

Det känns ändå bra att höra att någon verkar tro att allt kan bli bra någongång, iaf bättre. Är så trött just nu så vet inte vad jag ska skriva. Jag hoppas du kommer må bättre snart, för du verkar vara en bra människa :)

Anmäl
2009-08-03 22:05 #5 av: Aviendha

Klart det finns ett litet hopp som brinner! Det är bara svårt att se det ibland =)

Javisst, det bästa hade ju vart om allt var bra, eller åtminstånde såpass att du kände att du orkade ta dig igenom skolgången så den var avklarad. Det är ett stort stressmoment detdär, framtiden alltså.

Som du säger så kanske de kan lägga upp en plan för dig, skolan ska ju vara individuellt anpassad och man har rätt till stöd och hjälp. Vem man ska vända sig till för det vet jag dock inte. Kanske kan din kurator hjälpa dig med den biten? Jag tar för givet här att du fortfarande kommer att kunna kontakta henne, men jag vet ju inte.

Vardagar är tuffa, de måste vi ju släpas med hela tiden och det är inte så "bara" alla gånger. Förhoppningsvis så kommer terapin att sakta få dig att må bättre. Det går ju knappast i ett nafs, men det kan gå.

Var så negativ du vill! Jag tycker inte att det är onödigt gnäll heller. Är det jobbigt så är det, varken mer eller mindre och det kan vara bra att lufta sådant även om man inte alltid kan få handfasta råd.

Klart jag måste tro att det blir bättre någon gång, om jag så ska må såhär i ett år till, eller tio, eller trettio. Trodde jag inte det så skulle jag inte ha den där lilla livsgnistan som gör mig till den jag är, och tja då vore det inte mycket mer att göra än att lägga sig ner och självdö. Jag kanske låter hurtig och så, men tro mig, jag har mina rabiata dagar då jag hatar allt, inte svarar på tilltal och vägrar se att något, ens killen eller djuren är något positivt. Man måste få ha det så ibland med. Det är helt okej, även om vi givetvis ska sträva efter det motsatta.

Tack så hemskt mycket för komplimangen! Den värmer verkligen, vad glad jag blir =) Jag tycker det samma om dig ska du veta =)

Anmäl
2009-08-03 22:33 #6 av: Yeay

Ja, ibland känns det där hoppet helt osynligt, ibland känns det till och med helt slocknat.

Framtiden är läskig, hemsk. Jag avskyr att inte veta vad som kommer hända, eller ens vad jag vill ska hända. Vet inte hur jag vill att min framtid ska se ut, hur vet man då hur man ska göra egentligen?

Jag kommer nog kunna kontakta kuratorn. Enda problemet där är att mötet med skolan är dagen efter att jag börjat och då måste jag prata med henne innan det. Och det kan nog däremot bli lite tajt med tid. Men kanske det går, om man bara har lite tur. Tyvärr så kan ju hon bara råda mig, inte hon som betämmer. Det är de på mötet som bestämmer hur det blir, vad som är okej och vad som inte är det. Det är jobbigt, för jag kan inte prata med någon av de andra som är med på mötet. Allt läser sig och jag får knappt ur mig ett ord till dem. Jag hoppas det går bra ändå, det är så mycket att tänka på så hela huvudet känns som om det bara snurrar runt...

Ja, vardagar är inte alltid lätta. Iaf inte när man inte mår bra, då kan dom vara riktigt hemska.

Man kan alltid hoppas att terapin hjälper, men där kan ju min känslighet för press också göra det svårt. Att få uppgifter jag förväntas göra kommer definitivt få mig att känna mig pressad, även om jag logiskt sett vet att jag inte borde känna mig pressad. Det gör ju bara det hela ännu svårare. Jag har iaf sagt det till psykologen, vet bara inte hur han ska lyckas anpassa det efter min känslighet för press. För det är verkligen inte mycket press jag tål, dvs ingen överhuvudtaget. Kan ju ta mig igenom viss press och utföra det jag ska men jag kan väl inte påstå att det blir när jag förväntas göra det eller att det blir bra. Ex. inlämningsuppgifter i skolan som är sagt att de ska in ett visst datum brukar komma in sisådär ett halvår efter inlämningsdatum... Det är så dumt, förstår verkligen inte varför jag ska vara så känslig...

Det känns iaf bra att kunna skriva av sig allt man inte kan få ut ur munnen irl. Om det är nyttigt vet jag väl inte, hade jag gnällt såhär mycket irl hade väl ingen stått ut med mig efter ett tag. Inte för att det finns så många runt mig ändå, min familj och någon enstaka vän. Blir så förvirrad om jag har fler vänner, jag menar tänk så vill flera olika umgås på samma dag och jag egentligen inte vill umgås med någon. Då blir det inte bara en eller två jag måste säga nej till utan flera stycken. Men står inte nära någon alls egentligen, kan inte öppna mig överhuvudtaget irl, så brukar bli så att jag vet det mesta om mina vänner medans de vet pyttelite om mig.

Ja, jag antar att den där livsgnistan finns någonstans i mig med. Annars hade man som du säger lika gärna kunnat lägga sig ner och dö.

Jag tror väl inte att jag är någon vidare bra människa, men jag tackar för komplimangen ändå :)

Anmäl
2009-08-15 04:55 #7 av: Yeay

Jag orkar inte starta en ny tråd, så jag skriver av mig i denna igen.

Skolstarten kryper närmare och närmare, börjar på måndag och på tisdag ska jag ha möte om hur allt kommer bli. Jag vill ingenting, orkar ingenting. Vet inte alls vad jag ska säga till dem när jag väl sitter där. Har knappt vågat tänka på skolan de senaste dagarna, blir rädd. Rädd för hur min framtid ser ut, för jag kan inte se den. Det enda jag ser om jag tänker på min framtid är ett stort svart hål. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Känns som om jag är dödsdömd och på måndag är min avrättning.

Är dessutom orolig för själva mötet i sig, inte bara vad som sägs under mötet. Bara tanken på alla som kommer sitta där och titta på mig, förvänta sig att jag har tänkt igenom saken och kommit fram till något vettigt. Men jag har tänkt, tänkt och tänkt som en j-a dåre utan att komma fram till något. Jag vill så mycket, men jag orkar så lite. Jag vill inte inte ha det så, jag vill orka allt jag vill och våga allt jag vill.

Känner mig konstant trött och orkeslös, kan inte ens minnas sist gång jag var pigg och gjorde något för att jag ville göra det. Allt jag gör, gör jag för att jag måste. Det är väl säkert egentligen ganska bra att jag har några få måsten, annars hade jag väl inte gjort någonting alls. Men det hade vart skönt att göra något för att jag hade ork och lust till det som omväxling.

Ska egentligen åka iväg till en vän imorgon, men har inte hört av henne och jag har absolut ingen ork till det egentligen så tänker inte höra av mig jag heller. Vill ligga och sova så länge som möjligt, fixa mina dagliga måsten med djuren och sedan sova lite till. Det lär jag ju inte få så mycket möjlighet till när skolan börjar igen... Då kommer jag väl ligga och oroa mig för skolan halva nätterna och sedan vara tvungen att gå upp tidigt på morgonen.

Vet inte vad jag ska skriva, vill få ut allt som ligger innuti och gnager men känns inte som om jag får ut ens hälften av det. Så otroligt mycket som snurrar i skallen på mig. Inte kan jag somna på kvällarna nu heller, när hela huvudet snurrar av alla tankar. När jag väl sover då brukar jag sova ca 14 timmar, men innan man kommit så långt så man somnar... Jag är så trött så borde kunna somna på fem minuter, men nepp, det tillåts inte tydligen...

Vet ingenting längre. Jag blir så trött på mig själv, skolan borde inte vara ett problem. De flesta klarar av den utan större problem, varför kan det inte vara så för mig med? Jag vill ju så gärna klara skolan, men får ångest bara jag går in i en skolsal numera. Vet inte hur jag ska klara av första dagen ens, känns lite svårt som om någon bad mig lyfta en tusenkilostyngd. Men det är klart, jag måste ju. Som med allt annat så måste jag. Jag kommer köra slut på mig själv en dag, för att jag inte kan släppa alla måsten som jag blivit rekommenderad att göra här flera gånger. Men jag kan inte släppa dem, för även om jag inte genomför dem så mår jag då istället dåligt över att jag inte genomfört dem och känner mig fruktansvärt misslyckad. Sedan om jag nu skulle hoppa av skolan helt för att ta upp studierna senare skulle dessutom min familj tycka det var dåligt. De tycker redan jag är dålig som skött mig så uselt hittllis, vill inte ens tänka på hur besvikna de hade blivit och hur värdelös de hade tyckt jag var om jag hoppade av helt.

Jag mår inte direkt på topp idag. Har varit en tung dag även om den egentligen inte borde varit det. Nu tog väl orden helt slut känns det som. Tror jag ska försöka somna, men funkar nog inte med alla tankar som snurrar omkring...

Anmäl
2009-08-15 10:08 #8 av: Aviendha

Bland det värsta, som jag upplever det, är när man ser något obehangligt komma på håll. Man vet att man "måste", men man kan inte låta bli att oroa sig och oundvikligt så kommer man till slut dit.

Önskar jag kunde klappa dig på axeln och säga att det kommer gå bra, men jag kan ju inte precis garantera något å dina vägnar. Däremot kan jag säga att jag verkligen hoppas att det går hyfsat och att mötet ger något vettigt i slutändan trots alla obehagskänslor.

Anmäl
2009-08-15 18:39 #9 av: Yeay

Ja, det är nog bland det värsta jag vet. Dessutom ser jag på det som att det är den dagen min framtid åker åt helvete, jag vill ha en bra framtid. Men jag kan inte se den möjligheten. Idag och imorrn kvar, sedan kommer skolan. Usch, vet inte vad jag ska göra för att hålla mig hyffsat lugn...

Jag hoppas också på det, men vet inte om det går. Vill ju inte göra någonting känns det som. Vill gräva ner mig någonstans och stanna där typ...  Men jag får försöka så gott det går att få fram något vettigt på mötet så att man kanske kan komma fram till något som gör skolan nöjd och som jag iaf kan stå ut med. Tack för din omtanke :)

Anmäl
2009-08-15 18:42 #10 av: Aviendha

Själv slutade jag tänka på framtiden helt när jag kände så. I längden har det lett till en oförmåga att planera långsiktigt, men jag slapp iaf oroa mig konstant över en framtid som ingen ändå kan spå. I slutändan brukar det mesta mot alla ods ordna sig rätt så bra. På något vis löser det mesta sig.

Prio ett är ju att du ska må bra och fungera, innan dess så är det svårt att ändra andra saker.Kommer hålla tummarna för dig på måndag!

Anmäl
2009-08-15 18:52 #11 av: Yeay

Tyvärr så måste jag ju tänka på min framtid, iaf för något år framåt. Eftersom jag måste ta beslut om hur jag ska göra med skolan och för att kunna ta det beslutet måste jag ju kunna veta hur det förmodligen kommer att se ut på skolfronten om jag tar det ena eller andra beslutet. Annars blir det svårt att avgöra vad som blir bäst för mig.

Ja, det borde ju vara det... Men skolan verkar inte hålla med, eller så förstår de bara inte. På något av mötena vi haft innan och jag lyckades klämma fram att jag inte mådde så bra och därför inte orkar med skolan så bra som jag skulle vilja, var deras kommentar att då får du ju söka hjälp för det så att du orkar... Typ dagen efter att jag sökt hjälp så går det nog galant med skolan. Ha, som om det skulle funka. Men ska försöka prata lite med kuratorn dagen innan så kanske hon kan vara med och prata lite för mig. Huh, vad allt ska vara komplicerat hela tiden!

Anmäl
2009-08-17 21:06 #12 av: patti2

Hur har det gått för dig i dag Yeay?

Anmäl
2009-08-17 21:43 #13 av: Yeay

Det har gått okej faktiskt. Benen ville knappt bära mig på väg till första lektionen men jag tog mig dit iaf :) Sen lyckades jag få tag på och prata med kuratorn också, men nu är jag helt slut :P Och sedan så börjar jag bli nervös inför imorrn, måste upp supertidigt och dessutom ska jag ha det där mötet där det förväntas att jag kommit fram till något klokt. Men hoppas på att det går bra, trots att det enda jag lyckats med är att skapa totalt kaos i huvudet :P

 

Anmäl
2009-08-19 03:23 #14 av: dogpoo

känner igen mig i det hela. går igenom samma sak just nu.

Anmäl
2009-08-19 21:41 #15 av: Aviendha

Du tog dig dit! Starkt jobbat! =) Verkligen!

Anmäl
2009-08-20 18:10 #16 av: Yeay

#14 Ja, det är verkligen inte kul när skolan strular till sig, ens framtid hänger ju faktiskt på utbildningen en hel del!

#15 Ja, jag lyckades med det. Blev lite förvånad själv att jag gjorde det faktiskt. Har haft mötet med skolan nu också. Fy vad det var jobbigt och min mentor som skulle varit med på mötet hon dök inte ens upp! Blev iaf bestämt att jag skulle gå kvar i en månad och sedan ut på praktik i 40 veckor. Gud vet hur jag ska klara av den här månaden, men kanske kanske kan jag pressa mig igenom den. Har redan försovit mig två dagar, så vet verkligen inte hur det ska gå om någon vecka när all ork tar slut. Men jag får väl försöka tänka positivt och hoppas att det finns lite ork kvar till resten av månaden ändå.

Men usch vad jag är slut redan efter fyra dagar i skolan!

Anmäl
2009-08-20 18:36 #17 av: Aviendha

Det är ju bra att de försöker anpassa det så att du ska klara det. En månad är lång, men kanske kan du se fram emot praktiken? Som jag förstod det så var praktiken mycket enklare och roligare för dig?

Dålig stil av din mentor att inte dyka upp! Förstår att du är slutkörd! Fasar lite inför skolstarten själv ärligt talat :S Det tar på krafterna.

Anmäl
2009-08-20 19:09 #18 av: Yeay

Just nu vet jag inte om praktiken kommer vara enklare eller roligare ens. Det stället jag helst vill ha praktik på är för litet för en så lång tid och de funderar på att sätta hälften av tiden på ett hunddagis och hälften på en zoobutik. Blir det zoobutik vet jag inte hur det kommer att gå, men jag hoppas att vi löser det på ett eller annat sätt. Egentligen har jag lust att hoppa av hela skolan, det är för mycket problem att lösa, jag har inte riktigt de krafterna som krävs för att lösa det. Men jag får ta mig de krafterna, annars kan de faktiskt skriva ut mig från skolan helt. Om dom gör det vet jag inte vad jag gör, då har jag ingen aning om hur jag kan göra med någonting.

Jag tyckte också det, men hon bad iaf om ursäkt efteråt. Ja, skolan tar fruktansvärt på krafterna. Hoppas allt går bra för dig när skolan startar :)

Anmäl
2009-08-25 18:43 #19 av: Yeay

En hel vecka klarade jag, med endast två lektioners frånvaro. Då var även lördagen obligatorisk och då var vi på husdjursmässa. Det var hemskt med alla folk men jag klarade det :) Denna veckan har däremot gått skit. Mådde kasst på söndagen, satt bara i soffan och kunde inte förmå mig själv att göra en enda sak. Så jag kom aldrig iväg upp till skolan, därmed blev det ingen skola på måndagen. Inte heller idag har det blivit någon skola för min del eftersom pappa inte hade tid att köra upp mig till skolan och ska ha upp mina djur så kan inte gärna ta bussen med dem och deras bur. Nu ska jag åka upp dit ikväll, men jag vill verkligen inte. Har inget schema för denna veckan så har ingen aning om vart jag ska vara, vet inte vad vi ska göra, ingenting! Dessutom kommer jag skämmas inför min mentor eftersom jag skulle sköta mig dom här fyra veckorna. Jag MÅSTE sköta mig dom här fyra veckorna så jag får betyg i den här kursen. Dessutom ligger mitt studiebidrag ganska risigt till redan så med dom här två dagarnas frånvaro lär väl det dras in också. Så blir lite krasst med pengar den månaden som kommer troligtvis, har iaf underhållet ifrån mamma så att jag klarar mig, men snålt blir det att få ihop mat till både mig och djuren.

Usch, jag vill verkligen inte till skolan. Och jag måste packa ihop allt jag ska ha till djuren och tömma deras bur så att jag kan få med mgi den upp. Jag orkar inte! Vill knappt ens röra på mig. Känner mig alldeles skakig i hela kroppen, vill inte till skolan. Vill bara hoppa av hela skiten men det funkar ju inte det heller. Vad kan man egentligen göra idag utan en gymnasieutbildning? Speciellt nu när de flesta har problem md jobb redan, om jag då hoppar av gymnasiet hur skulle jag då lyckas med att få någon form utav jobb? Det är ju ganska uppenbart att jag inte kommer att få det... Sen om jag hoppar av skolan för att istället börja jobba, ja, då går jag ju från en sak jag inte klarar av till en annan sak jag förmodligen inte heller kommer att klara av. GAH! Jag vet inte vad jag ska ta mig till. TRE hela veckor kvar, alldeles för lång tid!

Anmäl
2009-08-26 02:51 #20 av: HannaM

Usch vad hemskt säger jag bara. Jag klarade mig ju igenom gymnasiet (vad jag nu har föt nytta av det när jag INTE vill plugga igen) men hade jag varit rvingad att jobba när jag inte klarade det vet jag int evad jag hade gjort. Går det inte så går det ju inte.

Är det riktigt illa borde du väl kunna sjukskrivas? Och komma tillbaka och göra det senare?

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-08-26 13:17 #21 av: Yeay

Jag har ingen aning om jag kan sjukskrivas faktiskt. Vet inte ens vad som krävs för att bli sjukskriven. Vet inte heller vem som skulle sjukskriva mig, är det bara läkare som gör det?

Nu har jag vart borta ifrån skolan idag igen, jag känner mig så dum! Jag borde klara att gå till skolan jag borde kunna. Det borde inte vara så svårt. Borde gå ner efter lunchen, men nu när jag har varit borta hela förmiddagen och två dagar innan så vet jag inte ens om jag vågar gå till lektionen. Vet inte ens vad vi har för lektion nu. Tror jag ska söka upp kuratorn sedan och prata med henne om det, men missade senaste tiden hos henne så vet inte om jag vågar kontakta henne heller. Jag är en sån fegis :/

Anmäl
2009-08-26 15:35 #22 av: HannaM

Jo det är läkare som sjukskriver. Vårdcentralen eller bup.. eller kanske skolläkaren? om ni har någon som går att träffa, det hade inte jag. Vad som krävs är väl att man är såpass dålig att man inte klarar av det man ska, jobba eller plugga eller söka jobb. Vet inte vad som gäller när man går i skolan men om man är sjuk såpass att det inte är möjligt att genomföra det man ska så ska man kunna bli sjukskriven. Man kan ju vara sjukskriven på deltid också om man klarar en del men inte orkar hela tiden.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.