Tvångstankar
Jag börjar uppleva att mina tvångstankar börjar vara jobbiga. Förut tyckte jag inte att det var så farligt egentligen.
Jag har aldrig kollat upp något, så jag har ingen diagnos eller liknande.
Men så här kan min vardag se ut.
När jag ska åka hemifrån kollar jag spisen så att den är inte på. Det räcker inte med en gång, utan jag hinner oftast kolla spisen minst 5 ggr innan jag faktiskt kan ta mig ut ur lägenheten. Ibland hinner jag till dörren , men måste då gå och kolla en till gång.
Sen när jag har låst dörren måste jag rycka i handtaget för att se att det är låst. Ibland flera gånger. Jag har försökt tvinga mig själv att gå utan att rycka i handtaget, men det resulterar oftast i att jag måste gå tillbaka för att kontrollera. Jag blir orolig och får ont i magen.
Samma sak om jag försökt låta bli att titta på spisen, då måste jag tillbaka och kolla för annars får jag en bild i skallen om t.ex hur mina katter kommer att skada sig pga att jag inte kollat. Eller att det kommer att börja brinna
Jag måste även gå och kolla så att tv:n är av ordentligt.
Sedan kommer nästa process när jag tagit mig iväg från lägenheten. Och det är att stoppa ner nycklarna i väskan. Jag måste kika och känna efter flera gånger så att nycklarna ligger kvar i väskan.
Jag kollar lite då och då så att plånboken ligger kvar i väskan, att mobilen är där den ska och att nycklarna är kvar. Detta kan jag inte ens gissa hur många gånger varje dag jag kan kolla det. Men det är många.
När jag har använt plånboken och använt kortet så måste jag kontrollera så att kortet är i plånboken. Även detta görs ofta fler än en gång. Räknar korten så att alla är på plats.
När jag har använt bilen måste jag kolla ordentligt så att lyser är av och att det inte finns en chans att bilen kan rulla iväg. Jag litar inte på mig själv att jag satt på parkering.
kollar även flera gånger så att bilen verkligen är låst.
Väl hemma behöver jag inte gå och kolla spisen hela tiden. Men när det är läggdags så har jag min lilla runda på kvällen. Kollar spisen så att den är av. Även om spisen inte varit använd alls.
Måste "putta" på kylskåpsdörren och på skåpsdörrarna till där vi har soporna och städskåpet för att det verkligen ska vara stängt.
Sedan kollar jag alltid efter saker som kan vara farligt för katterna, även fast jag vet innerst inne att det inte finns något framme.
Och sist av allt måste jag kolla så att ytterdörren verkligen är låst. Även där räcker det inte att låsa dörren, jag måste rycka i handtaget ändå. Och trots att jag har kollat, och vet att jag har kollat så brukar jag ibland säga åt sambon att kolla så att vi verkligen låst.
Samma sak med spisen, så brukar sambon också få kolla. Det räcker som inte med att jag kollat ibland. Det är som att jag känner mig tryggare om jag vet att han har kollat.
Vissa gånger måste jag dra ut sladdarna när jag går hemifrån.Men detta speciellt under sommaren då det kan åska. Jag är otroligt rädd för åska, men det finns en orsak varför.
Just ja, jag måste gå och kontrollera att alla fönster är stängda. Trots att jag ser det så brukar jag behöva gå och känna efter så att dom är det.
Mycket hänger ihop med säkerhet tror jag.. Men jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär. Det tar en sån tid när jag måste gå och kontrollera allt.
Det här är tvångstankar för mig, men jag vet inte om det kan räknas in till ocd. Jag har inte direkt läst så mycket om det.
Men det kan vara riktigt jobbigt vissa dagar. Pulsen kan öka, jag blir nervös och orolig och får ont i magen.
Vissa dagar har jag bråttom hem för att jag får för mig att jag ändå skulle ha glömt spisen på och att det kommer börja brinna annars.
Ville bara skriva av mig. Det är pinsamt att prata om det, men det känns lättare att skriva av sig här av någon underlig anledning. Trots att det är typ främlingar som kommer att läsa det. Men det känns som att det kanske kan vara en bra plats att hitta personer som vet hur det känns. Som kan förstå hur det kan vara.
Jag vet inte om jag fick med riktigt allt, men det mesta är det i alla fall.
Är det här något man bör prata med någon om? Kan det bli värre än vad det är idag?
Vad ska man göra åt saken egentligen?
Tack för att du delar med dig, det är starkt gjort för det är en så privat sak ändå! Många med tvångstankar vill ju inte att någon annan ska veta hur "knäppa" de är, men knäpp är man inte för det, man upplever "bara" ett tvång att göra något speciellt och kring säkerhet, som låsa dörren och kolla spisen är rätt vanligt.
Jag har inte heller så bra koll på ocd, men jag skulle vilja säga att jo, du lider av tvångstankar och dessa påverkar ju ditt liv till det sämre eftersom de tar upp mycket tid och tankar för att inte tala om den oro du känner.
Att skriva kan många gånger vara enklare och varför inte använda sig av det? Du kan ju skriva ut det du skrev här, tyckte du förklarade jättebra hur du har det och ta med om/när du går och pratar med någon för att få en start, en förståelse, att komma över den första tröskeln. För jo, det finns hjälp att få och jag tycker absolut att du ska prata med någon. Många upplever att deras tvångstankar/beteenden har tendenser till att föröka sig. Endera måste man ex. släcka och tända lampan fler gånger än tidigare, eller så måste man börja med nya saker, eller båda delarna. Med det inte sagt att det kommer bli så för dig, men det är inte ovanligt.
Du är värd att leva ett liv utan konstant ont i magen, oro över säkerheten eller liknande. Det går ju att hantera just nu, men säg att din spegel gick sönder så du inte kunde titta i den, då skulle du antagligen må dåligt över katterna? Du kan få hjälp med detta, och det är mycket vanligare än du tror, folk pratar bara inte högt om det för tyvärr skäms många över det.
Paulina
Har tidigare bara vågat prata med sambon om detta. Men blir lätt att jag skämtar om det själv hur "knäpp" jag är och inte pratar så allvarligt om hur det faktiskt känns.
Jag borde kanske prata med någon om detta, och försöka lära mig att hantera det bättre. Vill absolut inte att det ska bli värre.
Men det är så svårt att få sig själv att söka hjälp och prata om det. Tanken att sitta och prata om det med en främling känns skrämmande.
Jag har så svårt att prata med nytt folk. Bara det är en nervös och jobbig situation.
starkt att skriva ut om det, jag tycker absolut att du ska ta itu med detta då det upptar mkt av din tid, att du ej kan slappna av, att du mår dåligt och funderar över det. det är nog jättebra om du kan få en tid hos psykolog/kbt-terapeut, för tyvärr har ocd den effekten att ju mer du "tvångar" desto mer tvång blir det. jag gick in och läste mycket om tvång när ja hade mycket tvångstankar, och det hjälpte för stunden, då man inser att det man är så rädd för är irrationell rädsla, jag behöver hela tiden påminna mig om det.
är en bra länk, dom har ett forum där man kan lätta på sina tankar när det behövs..
men som sagt, se till att ta tag i detta om du upplever att det inskränker din vardag, och skäms inte. det är viktigare att du mår bra :) hoppas detta hjälpte på nåt sätt
Kram Marthina
Tack. Jag vet dock inte om jag vågar söka hjälp på det sättet. Inte än i alla fall.
Jag får se när alla andra problem är borta. Men just nu orkar jag inte ta tag i det.
Tack för länken. Ska gå in och kolla där. :)
Nej, hoppas du hittar kraften.. Ibland har man så mycket annat som pågår.
om du vill prata så är det bara att mejla mig,
jag lider själv av tvång och kanske kan ha lite bra tips om du behöver. är alltid lättare att prata med någon som sitter i samma sits
Om man vill analysera så kan man givetvis göra det, men lika ofta "botas" tvångstankar med hjälp av andra inriktningar än att man analyserar vad de står för. Fast om det blir så att när man blir av med en tvångstanke/tvångshandling så får man snabbt en ny - då bör man kanske gå till någon som kan hjälpa en o förstå varför man har ett behov av att ha dessa tvångstanka/tvångshandlingar för att känna sig trygg.
Om inte tvångstankarna/tvångshandlingarna är allt för djupt rotade så kan en enkel metod hjälpa en att motstå impulsen att behöva kolla o kolla o kolla o kolla…… När man kollar första gången så säger man högt. Nu kollar jag att plattorna är avstängda o ugnen likaså o nu vet jag att de är det. Att säga någonting högt hjälper en att faktiskt komma ihåg att man har kollat det redan. Sedan gör man likadant med allt som man har dille på att kolla om o om igen. t.ex. Nu kollar jag att kaffekokaren är avstängd o att sladden är utdragen o nu vet jag att det är det.
När man sedan börjar tveka om man stängt av spisen så finns ett annant minne av att man faktiskt redan har kollat av spisen, eller om man laggt ner nycklarna i väskan o.s.v. Efterhand som man gjort detta några gånger o märkt att det hjälper, så kan man gå över till att tänka "Att nu kollar jag att köksfönstert är stängt" o.s.v. Nyckeln ligger i att man hjälper hjärnan att hålla fokus på vad man gör o inte tänker på en massa annat medans man gör det av bara farten o i o med att man tänker på det man gör (eller säger högt) så finns det alltså något som hjälper en att minnas att man faktiskt har gjort det man är orolig för att man inte har gjort.
Detta hjälper tyvärr inte alla, men det hjälper många o livet blir oändligt mycket drägligare om man hela tiden inte behöver springa fram o tillbaka miljoner gånger för att kolla, så tänk på vad du gör när du gör det kan alltså vara nyckeln till att bli lite friare från vissa typer av tvångstankar/tvångshandlingar.
Hej!
Jag undrar hur det har gått för dig? Har du sökt hjälp och ev fått diagnos?
Jag har en son som nyss fått diagnosen OCD och jag har därmed satt mig in i det ganska bra. Kbt och medicinering hjälper, det finns mycke forskning som visar på det. Jag är också övertygad om att jag själv har det..och det du berättar om känner jag igen i mig själv men också genom det jag läst!
Ha det gott!
Hälsningar Jossan 
Nu är jag här med ny användare och det tog ett tag för mig att söka hjälp. Våren 2010 tog jag första steget och fick först hjälp via arbetsförmedlingen och efter det blev det vuxenpsykiatrin. Min diagnos blev ocd och socialfobi och ångest pga dessa. Men attans vad mycket jobb det ligger bakom att bli bättre och det går otroligt fort att ramla tillbaka känns det som. Tog ett uppehåll från kuratorn i höstas men är nu tillbaka då främst socialfobin blivit mycket värre. Kommer arbeta med kbt och ska börja öva på mindfulness. Den här gången ska jag inte försöka klara mig själv utan stanna hos kuratorn tills jag lärt mig hantera ångesten. Tvångstankarna går bättre, men finns kvar. Men nu är det främst spisen och dörren. Så det har på sätt och vis minskat eftersom jag tidigare skulle kolla mycket mer.
Ja.. Lite roligt att läsa mitt sista inlägg.
Visst jag tänkte stanna hos kuratorn tills jag känner att jag kan hantera det, men hon skulle sluta arbeta där och jag har sen dess inte haft någon kontakt med någon kurator.
Tvångstankarna står det ganska still med. Dom allra nyaste tvångstankarna är borta. Som att kolla fönstret. Det var nytt och relativt lätt att sluta med.
Men dom andra sakerna sitter så djupt. Och så fort jag mår dåligt blir det mycket värre att ens orka försöka.
Vilket har varit min historia dom senaste månaderna. Känslorna åker upp och ner flera ggr/dag.
Men KBT är nog det som gäller för att det ska bli bra. Hoppas jag någon gång ska orka bli av med mina tvång. Dom tar tid och energi.
Tyvärr hjälper det inte så mycket att säga högt för mig själv att jag stängt av spisen t.ex. Tror det kan underlätta lite, för då har man något att tänka på när man väl lämnat hemmet. Men hjälper tyvärr inte mycket.
Hej igen! Jag skrev tidigare att min son fått diagnosen ocd för ca ett år sedan. Jag visste inte innan att det fanns en sådan diagnos. Då jag fick höra att det var genetiskt förstod jag att det måste komma från mig. Jag har ju haft mycket av bla kontrolleringstvång, som du också beskrev, under alla år! I maj fick jag diagnosen ocd och gad. Vilken lättnad att få namn på allt vid 43års ålder!! Jag inser att jag jobbat enligt kbt, med avslappning, mindfullnes mm i många år utan att veta att jag hade diagnos o nu tar jag ssri tabletter sedan maj och mår bättre än jag någonsin mått! Jag är ju samma person men jag ser tvånget o oron o kan bli glad när jag kommer på att det bara är mina tankar o jag kan släppa det utan att känna oro o ångest. Jag är mycket mycket lugnare inombords. Det känns liksom som om jag äntligen fått en vattentät regnrock i ett oväder som pågått i många år! Hur mår du nu? Varma hälsningar Jossan
va roligt att höra att du fått lite svar, och att du mår bättre :)
För mig står det lite still just nu, och vet inte hur jag ska ta tag i det bara. Men är värre med min social fobi så tvångstankarna känns som ett mindre problem just nu.