varför ska man behöva vara så tjatig och stark
Hej alla anhöriga där ute i detta land och i alla andra länder också för den delen
jag är en mamma till en son med svår ångest för sin blandning mellan ocd och låsning
det jag blir så arg och ledsen över är att man måste tjata och tjata om hjälp. Visst jag får den men vem vill höra ifrån psykiatriker mm att det är vår plikt att ta hand om sonen.
Jag var hur kall som helst, fast det slet i ett modershjärta.
sa att om jag hade haft problem med tex alkohol mm så skulle han få ett miljölvu men när vi behöver ett beteende lvu så är deet betydligt svårare
finns det fler föräldrar som river sitt hår för hjälp?
Jag är inte förälder utan bara "vanligt" ångestdrabbad men jag kan förstå hårslitet. Vi själva får ofta slåss med näbbar och klor för att få den hjälp vi behöver och att sitta i den sitsen som förälder vars hjärta går sönder av att se smärtan och hur problemen hindrar ens barn måste vara fruktansvärt.
Paulina
ja
jag hoppas sonen snart förstår att han behöver ta emot hjälpen. Det är ju där problematiken finns. Eller rättare sagt han ser ju att han behöver hjälp men han säger att han inte vågar.
Dessutom så har sonen as ( asperger). men jag hoppas att han lyckas. Är skönare nu när han ändå bor på behandlingshem. knasigt men sant. Han vill själv ha hypnosterapi och jag hoppas den möjligheten finns.
Tack för ditt svar
Jag tycker det är rätt hemskt hur mycket både anhöriga och sjuka måste kämpa för att få vård. Jag har behövt hjälp med ett problem i ett halvår och har försökt påtala problemet gång på gång utan att få reaktion. Nu äntligen är något på g. Samma sak med att jaga försäkringskassan… att försöka prata med vård och fk är som att gång på gång köra huvudet i en betongvägg eller att prata med ett stängt kylskåp. Jag förstår inte varför dom ska envisas med att göra svåra situationer svårare.
Nog kan det vara läskigt att få hjälp men det låter ju bra att han själv är intresserad av hypnosterapi. Utan att jag vet något om det så är det i vilket fall en början.
Känn inte skuld för att det är lättare att han bor på hem! Det beror ju inte på att du inte tycker om honom, bara att det där vardagsslitet försvinner en del och man kan fokusera mer på det fina.
Paulina
o gulligt skrivit aviendha. tack sådana ord värmer
:)
Så lite så. Jag har själv en syster med ett handikapp och hur mycket jag än älskar henne så kan jag inte neka till att vardagen är lite svårare än om hon varit "normal". Det blev enklare för min mamma när hon flyttade till sitt elevhem och hon kände i början skam över att hon tyckte att det var skönt att slippa de små dusterna, alla små justeringar och anpassningar som alltid var tvungna att göras kring min syster.
Paulina